"Ibland från de brinnande husen / bar vinden svartnade drakar"

När fasansfulla illdåd begås uppkommer frågan om skuld. Inte bara förövarnas skuld, utan också de passiva åskådarnas skuld, de som såg men inte ingrep.

Jag fortsätter att Läsa Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Läsningen berör mig djupt. Jag kan bara läsa ett kapitel i taget. Ju mer jag läser, desto mer inser jag hur lite jag egentligen förstått av den här delen av historien. Kanske för att jag medvetet undvikit att läsa om den? För att det är alltför plågsamt och så svårt att förstå? Kunskapen finns ju där.

Rosenberg citerar en dikt av Czesław Miłosz, om karusellen i Krasinskiparken i Warszawa, varifrån man dagarna efter påsk 1943 kunde se och höra ghettot i Warszawa likvideras:

Ibland från de brinnande husen
bar vinden svartnade drakar
och folket på karusellen
fångade flagor i luften.
Vind från de brinnande husen
lyfte på flickornas kjolar;
massornas skratt och förtjusning
i Warszawas strålande söndag.

Göran Rosenbergs far David Rosenberg utsorterades för vidare leverans till slavarbete i lastbilsfabriken Büssing i Braunschweig.
I mars 1945 bombades fabriken av de allierade och det tillhörande slavlägret evakuerades. Fångarna packades i godsvagnar. Fadern skriver senare i ett brev till sin blivande maka:

"Vi for från det ena lägret till det andra och ingenstans ville de ta emot oss. Folk dog som flugor på vägen. Vi var redan i Berlins förstäder, där ville de inte heller ha oss, vi fick vända och åka tillbaka, Oranienburg, Sachsenhausen, överallt fullt med fångar [du använder tyskans häftling]. Först nionde dagen kom vi fram till Ravensbrück, 1/3 av människorna hade dött på vägen. Och resten såg ut som spöken."

Av de ca 700 000 registrerade koncentrationslägerfångar som fanns i januari 1945 dör en tredjedel de sista månaderna före krigsslutet, skriver Göran Rosenberg. Det var meningen att de skulle dö. Det gällde att utplåna spåren. Med Himmlers ord den 18 april 1944,

"Kein Häftling darf lebendig in die Hände des Feindes fallen."

Fem kilometer från den mecklenburgske storhertigen Christian Ludwigs praktfulla jaktslott Ludwigslust låg ett av Tysklands sist upprättade koncentrationsläger, Wöbbelin, vars "främsta och så småningom enda syfte är att ta död på sina fångar." Det är hit David Rosenberg till slut kommer och varifrån han av en slump kommer att räddas.

"I början av april månad dör cirka fyrtio om dagen, mot slutet av april, när du kommer dit, mellan åttio och hundra. Några obefriade dagar till och lägret skulle ha fullgjort sin uppgift."

Amerikanska trupper intar staden Ludwigslust den 2 maj 1945. Fem dagar senare tvingar den amerikanske befälhavaren James M. Garvin stadsinvånarna att begrava tvåhundra av lägrets offer på den vackraste platsen framför slottet.

De döda ligger svepta i vita kläden "och framburna till de nygrävda gravarna av tvångskommenderade tyskar och utlagda på enkla fältbårar med de plågade och utmärglade ansiktena väl synliga."

"... invånarna i Ludwigslust [ ... ] defilerar förbi de svepta kropparna med sänkta blickar och bara huvuden. De är alla välnärda och välklädda, ja, många rentav högtidsklädda, och verkar ännu inte ha fattat vad som hänt dem. Några kvinnor i svart synes trevande lägga ner blommor vid några av kropparna, som om de inte riktigt vet vad som passar sig, eller som om de i sista stund värjer sig vid anblicken av de avtäckta ansiktena."

Och skulden?

"Den amerikanske militärkaplanen major George Wood hamrar i ett begravningstal fast deras skuld och skam: "Blott sex kilometer från era gemytliga hem tvingades fyratusen människor att leva som djur. Inte ens av fodret som ni gav till era hundar delade ni med er [ ... ] Även om ni påstår  er inte haft någon kännedom om dessa döda är ni både enskilt och gemensamt medansvariga för illdåden mot dem"."

Jag läser och tänker, utan all jämförelse, men: vilka svartnade drakar bär vinden in över vår globaliserade, medieupplysta karusell?


Alla citat är från Göran Rosenbergs bok. Det "du" som Rosenberg tilltalar är alltså den döde fadern.
Miłosz dikt finns i "Samlade dikter 1931-1987", i tolkning av Nils Åke Nilsson, Brombergs 1990.

Väsentlig läsning

Slumpen ville att jag, efter att ha läst Joseph Roths "Judar på vandring" (Atlantis, 2010), skulle börja läsa Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (Bonnier, 2012).
Om något en händelse som ser ut som en tanke.

Roths livfulla reportage om livet för östjudarna, de sex miljoner som bodde i Europa öster om Tyskland, skrevs 1926 och 1927 och publicerades först i tidningar, sedan som bok.

Roth, själv född i östra Galizien, skildrar ingående och med kärlek, kanske med nostalgi, det traditionella judiska livet och dess seder.

Men när dessa östjudar vandrar västerut, på flykt undan pogromer och förföljelse, till Wien, Berlin, Paris och Amerika och försöker dölja sitt judiska ursprung och anpassa sig till den västerländska moderniteten, till materialismen, då hånar han dem.
En paradox, då han själv är just en sådan anpassling, en urban kosmopolit, en högt betald stjärnjournalist och romanförfattare. Här finns en stark ambivalens.

Han förstår den sionistiska tanken, men avvisar också den som en anpassning till västerländskt nationalstatstänkande.

I ett efterord till en planerad nyutgåva 1937 som finns med i boken skriver Roth profetiskt om situationen i Tyskland:

"Vad kan då judar vänta sig? Pöbeln är redan tillräckligt obeveklig när den gaddar sig samman, laglös och underkastad blinda instinkter. Hur ska det då inte bli när den organiserar sig?"

En längre - och mycket bra - text av Karin Stensdotter om "Judar på vandring" hittar ni här.

*

Göran Rosenbergs bok - som jag nu bara börjat läsa - handlar om sonens försök att följa faderns väg, att rekonstruera och förstå vägen från den slutliga likvideringen av gettot i Łódź 1944 till Södertälje 1947, från den fullpackade godsvagnen som anländer till Auschwitz, där fadern och hans blivande hustru selekteras till slavarbete i den tyska krigsindustrin och mirakulöst överlever, till enrumslägenheten i det nybyggda bostadsområdet, till familjebildning och folkhemsliv - tills skuggorna hinner ifatt honom och han tar sitt liv tretton år senare.

Det är märkligt att sitta ute på altanen här i den underbara svenska försommaren och lyssna till svarthättans intensiva sång från lövverket bakom brunnshuset, att se solljuset genom blodbokens nyutslagna tunna, sidenmjuka blad och att känna naturens alla dofter - och samtidigt läsa om de ofattbara grymheter som begicks i namn av en samhällsideologi, utförda eller accepterade av vanliga människor.

Det kommer att ta ett tag att läsa klart. Den här boken kräver en långsam, eftertänksam läsning. Men det är väsentlig läsning. Rosenberg skriver med tyngd, med sorg, med vrede om det som kanske aldrig kan skrivas fram.
Jag återkommer nog om denna bok.

Eftertankar om Rosenbergs kolumn

Präglad av trötthet blev gårdagskvällens text om Göran Rosenbergs kolumn lite kryptisk...
När jag läser Rosenberg igen slås jag av hur svävande han är. Här kommer några funderingar.
Jag tror att det finns ett slags underliggande skräck hos Rosenberg.
Om vi människor restlöst kan förklaras biologiskt, då försvinner moral och ansvar för handlingar, eftersom vi inte är fria, utan bundna av biologin.
Men det finns väl ingen som tror att vi är biologiska automater?
Förmodligen finns här olika skikt.
Ett är detta: om jag begår en ond handling, ett brott, så kan jag antingen dömas för det, eftersom jag är ansvarig, eftersom jag valde att göra det onda. Eller så var jag sjuk, störd, bestämd av krafter utom mitt ansvar och då ska jag få vård. Ibland ser man tolkningen att brottslingen var sjuk vid brottstillfället, men sedan tillfrisknat och därför ska dömas.
Är alla onda handlingar per definition orsakade av sjukdom? Då finns inget ansvar längre.
Ett annat skikt: gränsen mellan arv och miljö. Knappast någon kan förneka arvets betydelse, det biologiska och det sociala. Men var går gränsen? Kanske är det här Rosenberg får svindel? I vilken mening "måste" vi bete oss på ett visst sätt, t ex begå brott, om vi har ett tungt arv?
I vilken mening är varje människa fri att bryta med arvet? Frågor, frågor...
Ett tredje skikt: är människan fri och ansvarig för sina handlingar om och bara om viljan är helt fri? Är det en orimlig åsikt?

Biologism och frihet

Solen har gått ner nu och den nyss blå himlen över Sandgärdet vitnar och trädsilhuetterna svartnar. Jag har svårt att koncentrera mig på att läsa. För trött för att tänka också, men jag tänker ändå på en intressant kolumn av Göran Rosenberg i gårdagens DN, om biologismens anspråk på att (bort)förklara människans frihet.

"Allt fler av människans egenskaper sägs inte bara ha en biologisk förklaring utan också en biologisk väg till individuell förbättring och förädling. Genom sofistikerade metoder för biologisk manipulation av våra kroppar ska vi kunna förändra vårt beteende, styra våra känslor, utveckla vår intelligens, förstärka vårt minne, förlänga våra liv, bota våra sjukdomar, avskaffa våra lidanden. "

Det är så, skriver Rosenberg, "med föreställningen om människans andliga frihet, att om den inte fanns skulle vi vara tvungna att uppfinna den.
Annars vore vi inte människor."

Kolumnen tangerar flera stora frågeställningar. Läs den!