torsdag 11 januari 2018

The buried giant

Jag läser aldrig fantasy. Därför var jag lite tveksam när jag började läsa Kazuo Ishiguros ”The buried giant” (Faber and Faber, 2015). Jag läste någonstans att Ursula K Le Guin hade blivit sur för att Ishiguro menat att boken inte alls var fantasy fast den var det och att Ishiguro dessutom nedvärderat genren. Hur som helst, jag började läsa och var snart fast, även om det här fanns gott om fantasy-ingredienser, som vättar, troll och drakar.

Boken utspelas i England under fem- eller sexhundratalet, eller det England som skulle följa på den romerska tiden, en tid då inträngande saxare i blodiga krig drivit britter västerut och landet ligger öde, med romerska vägar förstörda och villor i ruiner. Allt är osäkert. Vilka är vänner och vilka är fiender. Knektar och rövare gör vägarna osäkra. Dessutom hotas man ständigt av diverse övernaturliga väsen.

Ett äldre par, Axl och Beatrice, lever i en primitiv bondbygemenskap där de av någon anledning är illa sedda. De älskar varandra innerligt och vill varandra väl. De minns svagt att de har en son, som av oklara skäl lämnat dem och som de tror befinner sig i en annan by och som kommer att välkomna dem och låta dem leva där, så de beger sig på en mödosam vandring dit.

Det är inte bara Axl och Beatrice som har problem med att minnas. Hela landet är insvept i ett slags dimma, som visar sig vara andedräkten från en drake, en andedräkt som gör att människor inte längre minns, inte långt bakåt, ibland inte ens dag för dag.

På vägen möter Axl och Beatrice en saxisk krigare och en brittisk riddare i rustning, den senare en åldrig don quijoteliknande brorson till den döde Kung Arthur. De båda har olika mål: den förre vill döda draken som sprider glömska, för att hålla minnet av alla oförätter vid liv och för att kunna fortsätta att bekämpa britterna och den senare vill förhindra detta, för att glömskan ska leda till att krigen kommer till ett slut. Det antyds att även Axl har ett förflutet som riddare hos Kung Arthur, att han kämpat för fred och försoning.

Paret och deras följeslagare förflyttar sig långsamt, liksom berättelsen. Alla talar till varandra på ett formelartat, höviskt sätt. Även om det mesta återberättas långsamt saknas det inte dramatik. Men det är i grunden en melankolisk bok, med ett nästan drömlikt tempo.

Axl och Beatrice vill fortsätta att vara tillsammans efter döden. Det finns en färjkarl som kan ta dem med i sin båt till den ö där de döda vistas. Men villkoret för att efter döden få fortsätta att leva tillsammans är att båda som bevis för den ömsesidiga kärleken berättar om samma mest värdefulla minne  Men vill de egentligen minnas allt av sitt förflutna? Finns det inte oläkta sår? Kan de då fortsätta att älska varandra?

Till slut möts krigaren och riddaren i en envig vid drakens håla. Och Axl och Beatrice möter färjkarlen vid stranden.

Jag ska inte avslöja hur det går.




8 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

tyckte om denna

Gabrielle Björnstrand sa...

Det låter rätt förtrollande, även om jag, precis som du, skapat en obotlig lucka i mitt liv där fantasy ligger och jäser. I övrigt känner jag igen lukten av drakens andedräkt, snart sagt över hela jorden.

Lennart Erling sa...

Det finns säkert mycket läsvärd fantasy, antar jag. Så förmodligen har jag låtit en fördom hindra mig.
Ishiguro är Ishiguro oavsett genre, det märker jag nu när jag läser vidare, "Never let me go" och "When we were orphans". En fruktansvärt skicklig författare.

northofsweden sa...

Det gläder mig att Lennart har läst Ishiguros bok och verkar ha gillat den, trots sina dubier mot fantasy-stämpeln. Jag har själv nyligen läst ut den eftersom den läses i en bokcirkel där jag är medlem. Men jag måste erkänna att jag var tveksam till den, av helt andra skäl än Lennart och, antar jag, Gabrielle. Det var efter att ha läst min favoritförfattare Ursula LeGuins avhyvling av Ishiguro här: http://bookviewcafe.com/blog/2015/03/02/are-they-going-to-say-this-is-fantasy/ som jag drog öronen åt mig. LeGuin hävdar att Ishiguro använder sig av gestalter och andra element som är typiska för fantasy, samtidigt som han absolut inte vill medge att det är fantasy han skrivit. Dessutom tycker hon att han gör det dåligt, utan respekt för läsaren, just eftersom han inte tar de där fantasy-elementen på allvar utan bara ser dem som ytligt pynt.
Så jag började läsa med skepsis och det gick trögt. Först de sista cirka 100 sidorna blev jag fängslad, trots allt. Och även jag kan till nöds instämma i en annan tolkning av det som LeGuin häcklar: https://www.svd.se/boken-som-ishiguros-fru-ville-slanga-bort Kristoffer Leandoer kommer fram till att otydligheten, inkonsekvenserna, minnesluckorna är avsiktliga. Jag har till och med läst någon som drog paralleller till det mentala kaos som Storbritannien drabbats av efter Brexit-omröstningen. "Vad har vi gjort, vart är vi på väg, kan någon hjälpa oss?"
Nestorn LeGuin kanske tog i lite för hårt, men jag förstår hennes ilska över att Ishiguro med sådan emfas tog avstånd från fantasy-genren. Vilket ju egentligen är helkorkat av honom, eftersom också han har skrivit Never let me go som är renodlad science fiction. Men den där stämpeln är tydligen så farlig, en författare som Margaret Atwood slår också ifrån sig och pratar om spekulativ fiktion, inte science fiction.
(Jag fixar inte att få liv i länkarna, men ni kanske kan kopiera och klistra in dem.)

northofsweden sa...

Tillägg: Leandoer ger en ledtråd till LeGuins ilska i det han skriver om hennes livslånga gärning som författare av "genre" som det kallas. Hon har själv valt att skriva romaner inom fantasy och science fiction pga den frihet det ger henne - och hon anses vara en av USA:s främsta författare. Library of America håller på och ger ut hennes samlade produktion, hon är den andra fortfarande levande författaren som har fått den äran!
Nu ska jag sluta!

Gabrielle Björnstrand sa...

Från min sida låg det inget förklenande omdöme om fantasy inbäddat i frånvaron av denna genre i mitt liv. Det har bara hampat sig så. Jag vet till exempel att Stanislav Lem, som väl snarare skrev science fiction, måste vara en bra författare, av allt att döma. Inte minst pgra Tarkovskij gjorde film av hans bok Solaris. I övrigt får mina luckor hamna var de vill, så här dags i livet. Jag har inget att försvara. På vare sig väst-eller-östfronten ;)

Lennart Erling sa...

Tack för kommentarer, Lena och Gabrielle!
Mina dubier vad gäller fantasy är naturligtvis bara en gammal fördom, kanske en följd av något slags "det-där-är-inte-riktig-litteratur"-tänkande, som i sin tur hänger samman med att jag från det att jag började läsa hela tiden haft som mål att läsa Litteraturens Stora Viktiga Verk. Men med åren har jag insett att mina fördomar, åtminstone på detta område, bara är dumma.
Le Guin skriver att "Fantasy is probably the oldest literary device for talking about reality." - och det är ju sant. Litteraturen kan ju aldrig stå i ett 1:1-förhållande till "verkligheten", vara något slags total objektiv avbildning.
När det gäller "The buried giant" så gjorde den mig först konfunderad, men efterhand "accepterade" jag att Ishiguro valt att använda fantasy och saga för att för att behandla djupt existentiella frågor och dilemman. Sen är det säkert så som Le Guin menar att han inte gjort det fullt konsekvent. Och hans fördom mot fantasygenren är väl lika dum som min.
Som jag skrev så var jag snart fast i berättelsen och framförallt var det Beatrices och Axls öde som grep tag i mig.
Och nu när jag tänker på boken i efterhand så får jag lust att läsa om den. Det är flera saker som jag minns att jag tänkte på, men som jag inte längre minns vad jag tänkte... Det ligger nog någon drake här i närheten också...

northofsweden sa...

Tack, Gabrielle och Lennart, för era kommentarer! Även jag får lust att läsa om romanen nu.
I och för sig kan jag förstå Atwoods och Ishiguros motvilja mot att placeras i sf/f- facket. Det är inte bra för författare som vill bfinnas sig i den litterära allmänfåran. Man kan säga att även jag, som översatt en del av LeGuin, har drabbats av det. Det är stört omöjligt att få fortsatt utgivning av hennes sista fantasytrilogi i Sverige. Hon är för serlös och omodern inom genren och ointressant som litterärt "seriös" författare. Och troligen för gammal för att hinna få Nobelpriset.