måndag 20 februari 2017

Jag har läst en bok som jag ångrar att jag har läst

Jag har gjort något som jag ångrar att jag gjorde.
Jag har läst en bok och redan efter ungefär 100 av de 866 sidorna började jag tveka om att fortsätta läsa. Boken var inte bra. Jag fortsatte ändå att läsa, kanske med förhoppningen att den skulle bli bättre. Men det blev den inte. Jag lade undan den, men fortsatte senare. För att ändå ha läst ut den?Jag tror att det här säger något om mig som läsare. Något som inte tycker om.

I alla fall. Boken ifråga är Paul Austers senaste, "4 3 2 1" (Faber & Faber, 2017).

Eftersom jag har läst det mesta av Auster genom åren och till en början gillat honom starkt, för att senare tycka att han blivit en parodi på sig själv, rentav kommit med några riktiga bottennapp, men också ett par bra böcker inom den genre där han befinner sig, så lät jag mig lockas av förlagsreklamen:
"As inventive and dexterously constructed as anything Paul Auster has ever written, 4 3 2 1 is an unforgettable tour de force, the crowning work of this masterful writer's extraordinary career."
Men det skulle jag inte ha gjort.

En fattig judisk invandrare från Minsk anländer år 1900 till Ellis Island och får genom ett missförstånd efternamnet Ferguson. Hans son Stanley gifter sig med Rose och de får 1947 en son, som döps till Archie. Boken är sedan uppdelad i åtta långa kapitel och varje kapitel i fyra delkapitel. Detta för att Auster vill skildra fyra alternativa 1950- och 1960-tal för fyra alternativa Archie Ferguson. Man kan läsa en linje delkapitel: 1.1, 2.1, 3.1 etc. för att följa en Archie och 1.2, 2.2, 3.2 etc. för att följa en annan. Eller så kan man som jag läsa från pärm till pärm och försöka hålla reda på vilken Archie man för tillfället läser om.

Vilket inte är lätt då de flesta av personerna kring Archie är desamma, från föräldrar till vänner och flickvänner. Det är också ungefär samma Archie med uppväxt och bildningsgång på väg till ett författarskap som utspelas, dvs för två av dem. Archie nr 2 dör nämligen som femtonåring på ett sommarläger och Archie nr 3 blir påkörd av en bil i London när han just ska publicera sin första bok vid nitton år ålder. Därför är delkapitel 2 och 3 en blank sida i kapitlen efter deras död. Kanske dör Archie nr 3 också på de sista sidorna, det är litet oklart.

Idén med att skildra hur olika omständigheter slumpartat kan forma en individ är inte ointressant.
Men här blir skillnaderna försumbara. Boken igenom redogörs återkommande för 1950- och 60-talens samhällsutveckling, medborgarrättsrörelsen, presidentmord, studentradikalism, Vietnamkrig och protestmarscher. Boken igenom redogörs detaljerat för skolgång och studier, deltagande i baseball- och basketballmatcher. Boken igenom redogörs detaljerat för alla mellanhavanden med flickvänner (schablonmässigt skildrat sex spelar en stor roll), föräldrar, släktingar, vänner.

Till slut blir det för mycket av allt. Eller snarare ganska snart. Det är en osorterad katalog, ett mekaniskt uppräknande och jag får intrycket av att Auster vill få med allt, precis allt han kan tänka sig ska bidra till denna amerikanska bildungsroman. Psykologiskt djupa porträtt har aldrig varit något för Auster och är det inte heller här. Dessutom saknas den spänning, det driv, som annars kan finnas hos Auster. Och detta gånger fyra...

Till slut, när bara Archie nr 4 återstår, så får Archie nr 4 idén till den roman vi just läst - och han börjar skriva den. Och jag har det bestämda intrycket att Archie 4 är lika med Paul Auster och att det hela har handlat om hur Paul Auster formats under dessa år och nu förstår jag varför Archies litterära försök (med långa citat) och hans debutbok beskrivs som geniala och varför han ständigt får höra hur fantastiskt begåvad han är - det handlar ju om Auster själv! (Har han också skrivit förlagsreklamen?)

Hur kan man ångra att man läst en bok? Är det inte bara att lägga av när man märker att det inte är en bok man ska läsa? Inte i mitt fall, tydligen. Det är något jag borde jobba med.

6 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Vad synd. Jag har också tyckt om Auster ibland; New York-trilogin (heter den väl) var rätt fyndig. Men nu har jag inte läst honom på 10 år. Det var kanske rätt av mig att sluta i tid ;)
Jag tror han blir skitbra som medborgar-aktivist!

Lennart Erling sa...

Han var nog som bäst i trilogin och "Leviathan" och "In the country of last things" - en amerikansk Kafka. Är han inte ordförande i amerikanska PEN nu? Då har han ett hästjobb.

Petra Rhodin sa...

Känner väl igen mig i svårigheten att sluta läsa i tid. Det skulle ju kunna ta sig, tänker jag, vilket det ju sällan gör. Men jag övar mig på att värna min lästid och inte slösa den på sådant som jag inte har något utbyta av.

Lennart Erling sa...

Petra, mitt "problem" numera är att jag lämnat arbetslivet och har mer tid. Fortfarande för lite naturligtvis, men jag kommer inte lika snabbt fram till att avsluta en sämre bok för att så många andra, kanske mycket bättre, väntar. Jag ska aldrig mer läsa Auster, i alla fall.

Gunnar sa...

Den har ju också fått usel kritik överlag, i alla fall här i UK...

Lennart Erling sa...

Jag läste recensionen i LRB och försökte säga det bättre själv, men misslyckades...