söndag 31 januari 2016

Underrättelser angående landthushållningen i Halland

I eftermiddags gick vi i ett nästan vårlikt ljus över landskapet, om än vinden var kylig och det plötsligt kom några regndroppar. Jag skrev häromdagen att arbetet med att gå igenom husförhörslängder är som att vandra runt i Hallands socknar, gård för gård, hushåll för hushåll och där möta  alla dessa bönder och bondhustrur, pigor och drängar, backstugusittare och fattighjon.

En som verkligen reste i 1700-talets Halland var Anders Gustaf Barchaeus (1735-1806).
Han var ursprungligen jurist, men kom att intressera sig för ekonomi och blev "juris oeconomias et commerciorum adjunkt" i Uppsala och så småningom professor.

Enligt tidens sed intresserade han sig för det svenska jordbruket och »huru Sveriges ringa folkhop bäst skall användas». Ju större befolkning, desto starkare stat - men då måste också jordbruket befrias, hemmansklyvning tillåtas, tjänstehjonsstadgan avskaffas, jorden skiftas och brukningsmetoderna moderniseras.

"Hans åskådning i dessa stycken saknade ej inslag av utopisk tro på naturens givmildhet samt anmärkningsvärd social radikalism, och i allmänhet svärmade han för friheten, särskilt i näringslagstiftningen.", som det står i levnadsteckningen Svenskt biografiskt lexikon.

I en broschyr "Om lantbrukets hjälp" föreslog han att "lämpliga personer skulle utsändas för att studera Sveriges och kringliggande länders jordbruk" och till slut blev det han som med instruktion och rekommendation av Vetenskapsakademiens Pehr Wilhelm Wargentin 1772-1775 gjorde studieresor i stora delar av mellersta och södra Sverige och Pommern. Syftet var, enligt instruktionen "at med urskillning samla kunskaper om de bästa inrättningar, som i särskilda orter kunna finnas vid Landthushållningen, på det allmänheten deraf må kunna draga någon nytta."

Halland var ett av de landskap som Barchaeus besökte. Anteckningarna från dessa studieresor kom aldrig att publiceras. På dödsbädden överlämnades de, tre digra kvartband, till bibliotekarien P. F. Aurivillius för att förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. Och där kunde blivit liggande. Men 1924 sammanställde Bert Möller anteckningarna från Halland och gav ut dem som "Underrättelser angående landthushållningen i Halland" (Lund: Gleerup).


Det är en läsning som jag gärna återvänder till. Man påminns om Linné, som ju aldrig kom till Halland. Barchaeus färdas från norr till söder, besöker både godsherrar, präster och bönder, iakttar och upptecknar i detalj allt som rör odling och jordbruksmetoder, byggnadsskick och redskap, naturförhållanden och lokala säregenheter. Detaljrikedomen är fascinerande:
"På Nygård i Aschum lever Bonden Nils med välmåga och på ett snygt sätt, samt hedrad af sina grannar. Har likväl ej mer än 1/4 hem. med 5 a 6 t:rs årligt utsäde, ständig åker och svagt höbol och betalar i ordinarie skatt, enl. quittenceboken för sistl. år, 51 d:r 16 ./. Silf. mynt. Jemte vettig hustru hade han 3 arbetsföra egna barn, hvilka omständigheter pläga göra bonden rik. Det 4:e och yngsta, en Son om 12 år, var lam blefven i höften för 2 år sedan. Modren berättade honom hafva genom dåligt mot, ett slags ondt väder, som hon sade förderfva människjor."

"Trädes-ståcken eller kroken var äfvenledes värd aktning..."


Det som särkilt intresserar mig nu är uppgifter om de arbetsvandringar till sillfisket i Bohuslän som jag forskar om. Och här finns en del att hämta. Naturligt nog kom Barchaeus mest i samspråk med högreståndspersoner och det är deras bild av bönderna vi får. Vid besöket på Öströö i Dagsås, ett säteri med tolv insocknes och 3 utsocknes hemman, beklagar H. Öfver-Commisarien Löwenschöld
"Halländska Allmogens oflit vid jordbruket. De lägga snarare igän åker efterhand, än de skulle taga upp ny mark; och hålla sig gärna vid lättare arbeten: de gå om hösten till Göteborg på Silleri och till Skåne att tröska. Detta göra de unga karlarna. Eljest sitta de gärna i varmen om Qvällarna och ligga länge om mornorna."
Men var hallänningarna lata? Under den period då sillfisket gav möjlighet till kontantinkomster, under andra halvan av 1700-talet, agerade de snarare ekonomiskt rationellt. En dräng kunde tjäna fyra till fem gånger sin årslön på några månaders säsongsarbete i Bohuslän. Men Landshövdingen klagade i en skrivelse till Kommersekollegium:
"näppeligen någon husbonde kan förmå ett tjänstehjon att antaga årstjänst med andra villkor än löfte att få låta det komma på sillfiske och att giva detta hjon en kostsam utrustning med föda för den tid, som till dess varelse (vistelse) vid fisket kan åtgå, därest husbonden i annat fall icke låter bekväma sig till utfästandet av en ganska kännbar och på andra fjärran ifrån skärgården belägna orter oerhörd penningelön".
Konflikten kring arbetsvandringarna kulminerade 1793-1794 och 27 januari 1794 skickade landshövdingen de Charlière ut en skrivelse till socknarna i Halland, sedan han anmodats av Kommerskollegium att höra sockenstämmorna i frågan
"Huru de öfwerklagade olägenheterna måge kunna afhjelpas, på ett sätt, at Sillfiske och Trankokeriernes bestånd icke äfwentyras härigenom blifwer tydeligt och fullkomligt beswarad med en rättskaffens Patriotisk omtanke så wäl för det allmänna som denne Provincens icke inbillade, utan wärkeliga nytta och gagn."
De skulle därefter inkomma med sitt yttrande. Bland de sockenstämmor som mest utförligt uttalade sig var den i Tvååker 16 februari 1794. I detalj redovisas nyttan av att tillåta arbetsvandringar. Inkomsterna har
"wärkeligen Retablerat Bondeståndet efter åtskillige misswäxtår och ett kostsamt krig, och satt skattdragaren i stånd, at betala Låne Säd och flere års åsamkade krono utskylder."
Protokollet avslutas med en hemställan i djupaste underdånighet att frågorna må avgöras enligt hans Kungl. Maj:ts allernådigaste gottfinnande, men först kommer en passus som ger en god illustration av Tvååkerböndernas självbild:
"Om wårt underdåniga utlåtande i en el. annan omständighet icke aldeles instämmer med wår högtwördade och älskade Landshöfdings kungörelser af den 16 och 26 augusti 1793 så befinnes dock, at ändamålet är enahanda, at wi hate sjelfswåld, och at wi föreskrifwe oss sjelfwe strangarn och flere willkor til ordnings, goda Seders och inskäncknings befrämjande, Än dem Högbemälte Herre behagat föreslå." 
Det var alltså inte bara drängar (som oftast var bondsöner) utan även pigor (som ofta var bonddöttrar), fattigare bönder och obesuttna som utnyttjade möjligheterna. Det är omfattningen och betydelsen av det här som jag kanske någon gång kommer att kunna belysa på ett mer omfattande sätt, med det nya källmaterial som husförhörslängderna utgör. Den genomgång som jag håller på med (ett evighetsarbete...) har hittills resulterat mer än elvahundra noterade arbetsvandrare. 

Gustaf Utterström behandlar de halländska arbetsvandringarna i "Jordbrukets arbetare" (1957), men på individnivå är Halland ett outforskat område. För Västergötland finns en undersökning som tyder på att inkomsterna från Bohuslän ökade möjligheterna för deltagarna att höja sin sociala status. Sannolikt var det så i Halland också. 


2 kommentarer:

Gunnar Apelgren sa...

Spännande och intressant läsning, hur levdes livet på de gamla Tylleredsgårdarna?
1850 till 1950-talet vore roligt att veta mer om. Olsson och Ohlsson-släkterna, Tyllered,1, 2 och tre.

Lennart Erling sa...

Hej Gunnar,
det källmaterial jag tröskar igenom nu är husförhörslängderna, så det är inte så mycket kött på benen s a s.
Ivar Larsson har med en hel del, men inte alla som fanns här, som pigor och drängar på gårdarna etc.
Jag har abonnemang på SVAR, så vi får ses och kika på det!