Jag tar mig själv i kragen

Nog gnällt om tidsbrist!

För att något komma undan dystra tankar har jag tagit mig i kragen och nu börjat ägna några timmar varje dag åt att, på basis av nytt källmaterial, revidera en av mina uppsatser om arbetsvandringar från Halland till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.

Genom några månaders säsongsarbete i sillsalterier och trankokerier skaffade sig drängar, pigor och bondsöner kontanta extrainkomster. En dräng kunde tjäna fyra, fem gånger den årliga kontantlönen hemmavid.

Överheten hade en del invändningar mot arbetsvandringarna. Landshövdingen Olof von Nackreij skrev i december 1772 till Kongl. Berednings Commissionen i Stockholm:

"3io Anser jag högst af nöden att någon författning göres, hwarigenom den myckenhet af folck, som gå härifrån Länet till Götheborgs Skjärgård på Sillfiske kunde inom Landet qwarhållas. Här är icke mera möjeligt hwarcken i Städer eller på Landet, att få tjenstehjon med annat willckor, än att drängen, så snart han hörer sillen wara å färde, eger frihet gå från hus och hem, äfwen ofta från obergad gröda. Bonden saknar sin nödwändige hjelp wid arbetet, och åcker samt äng all then skjötsel och odling, som å höste månaderne therå kunnde anwändas." 

”Widare bidrager denna Bortgången på Sill Fisket mycket till dyrhet på Lifsmedel i Hem Orten, at andre Waror som dese Sillfiskiegångare uppköpa till eget behof, ock att dermed drifwa Landthandel, jemte Luxe i klädsel, Liderlighet och fördärfwade Seder, samt Siukdommars och Smittors införande i Orten detta är alt för mycket uppenbart och landtkunnogt, för att tarfwa widare detailler."

Men bland ståndspersoner fanns även en insikt om att det genom ogynnsamma naturliga förutsättningar klena halländska jordbruket var i behov av kapitaltillskott både för försörjning och utveckling. Så skrev Johan Wilhelm Cedercrantz, godsherre till Stjärnarp och Alslöv, att arbetsvandringarna

"... med skjäl kunnat räknas ibland ortens förmonligaste Penninge Canal. Efter en nog säker calcule, har jag beräknadt, at til Eldsberga och Tönnersjö Sochnar, hwilka jag til större delen äger, hafwa omkring 6 a 700 Rdr, hwarje af de sidst förflutne åren blifwit inbringade."

Detta föga utforskade ämne har (för-)följt mig i många år, varit en källa till genuin forskarglädje - och ibland känts som ett gissel. Men nu när jag åter gräver ner mig återvänder något av entusiasmen.
Detta ska bli mitt magnum opus inom historieforskningen. Publiceras på nätet och kanske laddas ner en eller annan gång.

Just nu excerperar jag befolkningssiffror för ett antal halländska socknar under 1700-talet med hjälp av den utmärkta tjänsten Tabellverket på nätet. En guldgruva, med statistik om befolkningen i Sveriges församlingar 1749-1859.

Underrättelser angående landthushållningen i Halland

I eftermiddags gick vi i ett nästan vårlikt ljus över landskapet, om än vinden var kylig och det plötsligt kom några regndroppar. Jag skrev häromdagen att arbetet med att gå igenom husförhörslängder är som att vandra runt i Hallands socknar, gård för gård, hushåll för hushåll och där möta  alla dessa bönder och bondhustrur, pigor och drängar, backstugusittare och fattighjon.

En som verkligen reste i 1700-talets Halland var Anders Gustaf Barchaeus (1735-1806).
Han var ursprungligen jurist, men kom att intressera sig för ekonomi och blev "juris oeconomias et commerciorum adjunkt" i Uppsala och så småningom professor.

Enligt tidens sed intresserade han sig för det svenska jordbruket och »huru Sveriges ringa folkhop bäst skall användas». Ju större befolkning, desto starkare stat - men då måste också jordbruket befrias, hemmansklyvning tillåtas, tjänstehjonsstadgan avskaffas, jorden skiftas och brukningsmetoderna moderniseras.

"Hans åskådning i dessa stycken saknade ej inslag av utopisk tro på naturens givmildhet samt anmärkningsvärd social radikalism, och i allmänhet svärmade han för friheten, särskilt i näringslagstiftningen.", som det står i levnadsteckningen Svenskt biografiskt lexikon.

I en broschyr "Om lantbrukets hjälp" föreslog han att "lämpliga personer skulle utsändas för att studera Sveriges och kringliggande länders jordbruk" och till slut blev det han som med instruktion och rekommendation av Vetenskapsakademiens Pehr Wilhelm Wargentin 1772-1775 gjorde studieresor i stora delar av mellersta och södra Sverige och Pommern. Syftet var, enligt instruktionen "at med urskillning samla kunskaper om de bästa inrättningar, som i särskilda orter kunna finnas vid Landthushållningen, på det allmänheten deraf må kunna draga någon nytta."

Halland var ett av de landskap som Barchaeus besökte. Anteckningarna från dessa studieresor kom aldrig att publiceras. På dödsbädden överlämnades de, tre digra kvartband, till bibliotekarien P. F. Aurivillius för att förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. Och där kunde blivit liggande. Men 1924 sammanställde Bert Möller anteckningarna från Halland och gav ut dem som "Underrättelser angående landthushållningen i Halland" (Lund: Gleerup).

Det är en läsning som jag gärna återvänder till. Man påminns om Linné, som ju aldrig kom till Halland. Barchaeus färdas från norr till söder, besöker både godsherrar, präster och bönder, iakttar och upptecknar i detalj allt som rör odling och jordbruksmetoder, byggnadsskick och redskap, naturförhållanden och lokala säregenheter. Detaljrikedomen är fascinerande:

"På Nygård i Aschum lever Bonden Nils med välmåga och på ett snygt sätt, samt hedrad af sina grannar. Har likväl ej mer än 1/4 hem. med 5 a 6 t:rs årligt utsäde, ständig åker och svagt höbol och betalar i ordinarie skatt, enl. quittenceboken för sistl. år, 51 d:r 16 ./. Silf. mynt. Jemte vettig hustru hade han 3 arbetsföra egna barn, hvilka omständigheter pläga göra bonden rik. Det 4:e och yngsta, en Son om 12 år, var lam blefven i höften för 2 år sedan. Modren berättade honom hafva genom dåligt mot, ett slags ondt väder, som hon sade förderfva människjor."

"Trädes-ståcken eller kroken var äfvenledes värd aktning..."

Det som särkilt intresserar mig nu är uppgifter om de arbetsvandringar till sillfisket i Bohuslän som jag forskar om. Och här finns en del att hämta. Naturligt nog kom Barchaeus mest i samspråk med högreståndspersoner och det är deras bild av bönderna vi får. Vid besöket på Öströö i Dagsås, ett säteri med tolv insocknes och 3 utsocknes hemman, beklagar H. Öfver-Commisarien Löwenschöld

"Halländska Allmogens oflit vid jordbruket. De lägga snarare igän åker efterhand, än de skulle taga upp ny mark; och hålla sig gärna vid lättare arbeten: de gå om hösten till Göteborg på Silleri och till Skåne att tröska. Detta göra de unga karlarna. Eljest sitta de gärna i varmen om Qvällarna och ligga länge om mornorna."

Men var hallänningarna lata? Under den period då sillfisket gav möjlighet till kontantinkomster, under andra halvan av 1700-talet, agerade de snarare ekonomiskt rationellt. En dräng kunde tjäna fyra till fem gånger sin årslön på några månaders säsongsarbete i Bohuslän. Men Landshövdingen klagade i en skrivelse till Kommersekollegium:

"näppeligen någon husbonde kan förmå ett tjänstehjon att antaga årstjänst med andra villkor än löfte att få låta det komma på sillfiske och att giva detta hjon en kostsam utrustning med föda för den tid, som till dess varelse (vistelse) vid fisket kan åtgå, därest husbonden i annat fall icke låter bekväma sig till utfästandet av en ganska kännbar och på andra fjärran ifrån skärgården belägna orter oerhörd penningelön".

Konflikten kring arbetsvandringarna kulminerade 1793-1794 och 27 januari 1794 skickade landshövdingen de Charlière ut en skrivelse till socknarna i Halland, sedan han anmodats av Kommerskollegium att höra sockenstämmorna i frågan

"Huru de öfwerklagade olägenheterna måge kunna afhjelpas, på ett sätt, at Sillfiske och Trankokeriernes bestånd icke äfwentyras härigenom blifwer tydeligt och fullkomligt beswarad med en rättskaffens Patriotisk omtanke så wäl för det allmänna som denne Provincens icke inbillade, utan wärkeliga nytta och gagn."

De skulle därefter inkomma med sitt yttrande. Bland de sockenstämmor som mest utförligt uttalade sig var den i Tvååker 16 februari 1794. I detalj redovisas nyttan av att tillåta arbetsvandringar. Inkomsterna har

"wärkeligen Retablerat Bondeståndet efter åtskillige misswäxtår och ett kostsamt krig, och satt skattdragaren i stånd, at betala Låne Säd och flere års åsamkade krono utskylder."

Protokollet avslutas med en hemställan i djupaste underdånighet att frågorna må avgöras enligt hans Kungl. Maj:ts allernådigaste gottfinnande, men först kommer en passus som ger en god illustration av Tvååkerböndernas självbild:

"Om wårt underdåniga utlåtande i en el. annan omständighet icke aldeles instämmer med wår högtwördade och älskade Landshöfdings kungörelser af den 16 och 26 augusti 1793 så befinnes dock, at ändamålet är enahanda, at wi hate sjelfswåld, och at wi föreskrifwe oss sjelfwe strangarn och flere willkor til ordnings, goda Seders och inskäncknings befrämjande, Än dem Högbemälte Herre behagat föreslå." 

Det var alltså inte bara drängar (som oftast var bondsöner) utan även pigor (som ofta var bonddöttrar), fattigare bönder och obesuttna som utnyttjade möjligheterna. Det är omfattningen och betydelsen av det här som jag kanske någon gång kommer att kunna belysa på ett mer omfattande sätt, med det nya källmaterial som husförhörslängderna utgör. Den genomgång som jag håller på med (ett evighetsarbete...) har hittills resulterat mer än elvahundra noterade arbetsvandrare. 

Gustaf Utterström behandlar de halländska arbetsvandringarna i "Jordbrukets arbetare" (1957), men på individnivå är Halland ett outforskat område. För Västergötland finns en undersökning som tyder på att inkomsterna från Bohuslän ökade möjligheterna för deltagarna att höja sin sociala status. Sannolikt var det så i Halland också. 

Jag är åsnan mellan två hötappar

Det blir inte så mycket skönlitteratur läst nu. Jag är åsnan mellan två hötappar. Den ena är Montaignes essayer, den andra är ett forskningsprojekt. Det handlar om halländska arbetsvandrare till det stora sillfisket i Bohuslän under andra hälften av 1700-talet.
Ämnet har förföljt mig sen jag läste historia på åttiotalet och jag har återkommit ett par gånger med mindre uppsatser i olika sammanhang. (Den nyfikne kan läsa uppsatserna HÄR).

Det var inte ovanligt att folk i det gamla bondesamhället sökte sig till olika förtjänstmöjligheter. Det var tvärtom en nödvändighet. Det var inget statiskt samhälle och rörligheten var i själva verket stor.
Säsongsvis arbetsvandringar har en lång historia i olika delar av landet.
Tidigare har jag använt husförhörslängder som källa och med ett ganska brett empiriskt underlag visat  vilka individer och sociala skikt och hur många från Halland som deltog i dessa för tiden mycket inkomstbringande arbetsvandringar.

Nu har jag börjat gräva i ett nytt källmaterial, som härrör från de företagare och handelshus som organiserade den omfattande verksamheten i Bohuslän, sillsalterier och trankokerier. I bästa fall kommer jag att hitta anställningskontrakt och avlöningslistor. Jag följer i spåren efter Pia Lundqvist, som 1999 skrev en C-uppsats från västgötsk horisont. För övrigt är detta ett outforskat område.

Större delen av onsdagen tillbringade jag i forskarsalen vid Landsarkivet i Göteborgs depå på Hisingen. Tiden rusade iväg. Jag hann inte så långt.
Varför gör jag det här? Kanske för att det är så fascinerande att hitta de här människorna och undra vilka de var? Anders på Bråten, Eskel i Twååker, Nils vid Smedsgård, Johannes i Järnmölle. Folk i trakten, för inte så länge sedan.

Den agrara revolutionen

De senaste dagarna har jag låtit ett av mina gamla specialintressen, agrarhistoria, få en renässans.

Anledningen är att Pablo Wiking-Faria disputerar på fredag på sin avhandling "Freden, friköpen och järnplogarna : drivkrafter och förändringsprocesser under den agrara revolutionen i Halland 1700-1900".

Jag har läst den och jag är djupt imponerad. På grundval av ett enormt källmaterial reviderar Pablo den gängse historieskrivningen på flera punkter.

Dessutom märks det att det är en museiman som skriver. Trots att det är en tung, 474-sidig volym är framställningen pedagogisk, systematisk och vackert illustrerad.

Jag saxar ur pressmeddelandet från Göteborgs universitet:

"De flesta forskare är överens om att den agrara revolutionen var ett avgörande steg i Europas och Sveriges historia. Under tvåhundra år skedde enorma nyodlingar. Nya odlingssystem och nya grödor infördes samtidigt som jordbrukstekniken utvecklades dramatiskt. Men orsakerna bakom denna stora jordbruksomvandling har tolkats på många olika sätt.

Pablo Wiking-Faria har granskat flera olika teorier om drivkrafter från historiker i Nordvästeuropa och Skandinavien. Hans avhandling ifrågasätter till exempel om priser och marknader haft så stor betydelse som en del tidigare forskare velat göra gällande. Avhandlingen går också emot uppfattningen att alla framsteg kommit uppifrån, från godsägare och andra stånds­personer.

Istället är Pablo Wiking-Farias slutsats att den bondepositiva politik som fördes i Sverige från år 1720 och framåt var drivkraften bakom framstegen. När bönderna inte behövde riskera en skattehöjning för att de ökade sin produktion, blev de motiverade att utveckla sitt jordbruk.

Men alla bondekategorier gynnades inte lika. Frälsebönder hade arrenden som när som helst kunde höjas.

– Det mest gynnande för jordbruksutvecklingen var när bonden var självägande. Friköpen till självägande skedde i någon mån under 1700-talet och i stor omfattning 1800-1860. Friköpen blev en motor i utvecklingen, säger Pablo Wiking-Faria."

Avhandlingen finns i fulltext HÄR. Att Pablo sedan haft vänligheten att referera till tre av mina uppsatser gör inte läsningen mindre intressant... för mig.