Dagarna går. Snön och isen har smält undan och nu på förmiddagen skiner solen över ett luggslitet landskap. Jag fortsätter arbetet med att hitta arbetsvandrare i husförhörslängder. Det är ett unikt källmaterial som växer och växer. Det är som att vandra runt i Hallands socknar. Gård för gård, hushåll för hushåll, alla dessa bönder och bondhustrur, pigor och drängar, backstugusittare och fattighjon. Meningsfullt? Ja, jag tror att jag kan använda detta material, att belysa en del av 1700-talets agrarhistoria.
Och även om jag hinner med en hel del annat också, så står tiden inte stilla. Lika lite som min oroliga själ. Vankelmod tycks vara mitt öde. Som Montaigne skriver:
"Det är inte bara tillfälligheternas vind som sätter mig i rörelse som den lyster, dessutom rör och stör jag mig själv genom min egen vacklande hållning, och den som ser noga efter finner att han knappt ens två gånger befinner sig i samma tillstånd."
Ja,
"Vi är alla lappverk, av en väv så formlös och brokig att varje bit spelar sitt spel vartenda ögonblick. Och det är lika stor skillnad mellan oss och oss själva som mellan oss och andra."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar