måndag 11 januari 2016

Pierre Hadot: "Vad är antikens filosofi?"

Årets läsning börjar bra. Denna mörka, grådisiga dag med smältande snö och slask ägnar jag mig, när hushållsbestyren är avklarade, åt Pierre Hadots "Vad är antikens filosofi?" (Daidalos, 2015)

Filosofi, vad är det? Oftast tänker vi oss komplicerade system, invecklade teoretiska diskurser, ibland med ambitionen att heltäckande förklara allt, världens gång och människans plats i den. Hadot skriver här om antikens filosofer och filosofier och ger en annan bild av vad filosofin ursprungligen var och vad den kunde vara i dag.

Från Sokrates och Platon och fram till kristendomens början handlade filosofi mer om ett sätt att leva, ett sätt att förhålla sig till livet. Den filosofiska diskursen handlade om att artikulera och försvara livsvalet. Hadot skriver både lärt och levande om filosofins rötter och framväxt och hur kristendomen "tog över" filosofins roll som livsfilosofi och hur filosofin blev mer av bara teori och mindre av praktisk levnadsvisdom.
"För att förstå antikens filosofiska texter måste man beakta det filosofiska livets särskilda villkor under denna epok och urskilja filosofens djupa avsikt, som inte är att utveckla en självtillräcklig diskurs utan att beröra människors själar. [...] Ibland handlar det om att omvända eller trösta, läka eller uppmuntra; men framför allt handlar det aldrig om att kommunicera ett färdigt vetande utan om att forma, det vill säga lära ut en praktisk kunskap, utveckla en habitus, en hållning och en ny förmåga att bedöma och kritisera saker och ting, och om att transformera, det vill säga förändra människors sätt att leva och att se på världen."
Det handlar egentligen om ett slags andliga övningar. Både stoiker och epikuréer menade att om man lever i medvetande om dödens närhet och inriktar sig på det ögonblick som är just nu, så kan man befria sig från oro över framtiden och det förflutnas tyngd. Människan kan då, som Hadot skriver:
"[se] världen med nya ögon, som om hon såg den för första och sista gången: i nuets glädje upptäcker hon existensens mysterium och storslagenhet, världens framträdelse, och uppnår samtidigt sinnesfrid genom insikten om det relativa i allt som väcker bekymmer och oro."
Och inte av en slump utan med väl planerad avsikt avslutade jag just i dag läsningen av andra boken av Montaignes Essayer, i Jan Stolpes nya översättning. Hadot skriver om Montaigne att denne i sina essayer "försökte praktisera de olika levnadssätt som den antika filosofin rekommenderar", från Senecas stoicism, Plutarchos probabilism via skepticismen, "för att slutligen utmynna i epikurismen".



Och - utan all jämförelse i övrigt! - försöker jag göra detsamma som Montaigne...


5 kommentarer:

Camilla sa...

Det där är en bok jag stirrat på många gånger. Måste nog skaffa den, medan jag ändå har idéhistoriens vinkling på antikens filosofer ganska färsk. Jag tyckte det verkade finnas två grupper, eller flera kanske iofs, men några som mest ägnade sig åt att förstå naturen och några som funderade på hur man skulle leva. Fö drog jag också slutsatsen att epikurismen syntes mycket tilltalande.

Lennart Erling sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lennart Erling sa...

Oj, nu lyckades jag radera min egen kommentar, Camilla... Men vad jag skrev var att Aristoteles var, som Hadot skriver, "en stor forskningsorganisatör", vars elever samlade in alla möjliga fakta inom alla möjliga områden. Men det var inte av någon renodlad, modern vetenskaplig nyfikenhet, det skedde i "en närmast religiös passion för verkligheten i alla dess aspekter". Snarare än ett vetenskapligt liv är det ett "liv som övar sig i vishet".

Camilla sa...

Jag tror jag förstår vad som kan menas, fast jag skulle vilja protestera mot det som synes formuleras som en motsättning, mellan "vetenskapligt liv" och "liv som övar sig i vishet". Nu är det säkert inte menat som att det att de utesluter varandra, men det slår mig (och nu blir det lite off topic) att jag ofta ser den motsättningen mellan naturvetenskap och humaniora. För antikens filosofer, innan naturvetenskapen bröts ut till eget område, fanns båda med, kunskap om naturen/universum och kunskap om människan, "del av varandra" på något sätt. Men nuförtiden verkar man inte införliva naturvetenskapen i det som ger "livsvisdomar", det är intressant. (Jag låter det vara osagt vem "man" är :-)). Måste fundera på det.

Lennart Erling sa...

Jag tror du har rätt, Camilla. Utan att ha mer än halvt bortglömda och fragmentariska kunskaper, så var det väl så att de tidiga grekiska filosoferna var naturfilosofer och sysslade mycket med naturen i vid mening. Aristoteles, som sagt, sysslade med att samla in alla möjliga fakta från många områden. Och min favorit, den romerske poeten och epikurén Lucretius väldiga lärodikt "Om tingens natur" lägger fram en materialistisk naturteori på hexameter, ytterst läsvärd.
Nu menade jag verkligen inte att visheten är förbehållen humanister med dålig koll på naturvetenskap. Dvs såna som jag. Vetskapen att vi människor som andra djur är en del av naturen och underkastade dess lagar borde få oss att dämpa vår hybris och inte tro att vi kan styra och ställa hur som helst. Men det är ju en jättediskussion...