Cioran: pessimismen som levnadskonst

Jag lever inget eremitliv dessa sommardagar, långt ifrån. Jag är djupt inbäddad i det sociala livet.
Dock ges det stunder när jag kan fördjupa mig i ännu en bok av Tobias Dahlkvist, "Eremiten i Paris - Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst" (Ellerströms, 2013).

När jag läste att boken skulle komma ut beställde jag den genast.
Som någon kanske lagt märke till är pessimismen en grundhållning som ligger mig mycket nära. Eller snarare, den är min grundhållning.

Och då är Tobias Dahlkvists forskning något som man bara måste följa.
Man kan nog med fog utnämna honom till Sveriges främste kännare av den pessimistiska traditionen. Idéhistoriker och docent vid Stockholms universitet, med en "fäbless för dystra, reaktionära gubbar", som han själv skriver.

Här i bloggen har jag tidigare skrivit en del om hans "Förtvivlans filosofi. Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010) och "Nietzsche and the philosophy of pessimism. A study of Nietzsche's relation to the pessimistic tradition: Schopehauer, Hartman, Leopardi" (2007). Sök på Dahlkvist i bloggens sökfönster!

Och i den här boken skriver Dahlkvist som vanligt klart och intresseväckande, med akademisk akribi, men utan all akademisk stelbenthet och här och där dessutom med en torr humor. Och han har vänligheten att översätta citat, något som underlättar läsningen, åtminstone för mig.

Alla har vi väl som allmänbildade humanister läst något av Cioran; jag själv inte alls mycket, faktisk bara brottstycken här och där i olika sammanhang. Egentligen är det en felvänd ordning, att läsa om en författare innan man läser honom. Men i det här fallet är det nog inte fel.
Jag har fått uppfattningen att Cioran bara är en steril och sur dysterkvist. Men nu har Dahlkvists bok väckt mitt intresse för att verkligen läsa honom.

Jag ska här inte orda så mycket om Cioran i allmänhet, om hans skumma rumänska bakgrund, fascistsympatier och eventuella antisemitism, om hans väg till Paris och skrivande på franska och det legendariska eremitlivet, etc, läs istället här och här.

Och inte heller något om Ciorans texter eftersom jag nu inte läst honom ordentligt...
Men här några rader om Dahlkvists Cioranläsning, i alla fall.

Cioran kan nog sägas vara djupt pessimistisk i sin syn på världen och tillvaron. Men Dahlkvist menar att han avviker från den gängse pessimistiska tradition som utgår från Schopenhauer.

Han skiljer ut sig "genom sin konsekventa vägran att acceptera pessimismens anspråk att vara en filosofi." Ciorans pessimism har inga förklaringsanspråk, för honom behöver livets värde- och meningslöshet inte bevisas. Den är tvärtom ett banalt faktum.

Men däremot måste den uthärdas, om vi nu väljer att fortsätta att existera, om vi inte väljer självmordet. Cioran tycks hela tiden vara på gränsen.

Ett sätt att uthärda, att hantera meningslösheten, är att meditera över livets usla villkor. Att oförskräckt se sanningen om livet i vitögat.

Cioran, skriver Dahlkvist, "utvecklade ... en levnadskonst där viktiga teman ur den pessimistiska filosofin omvandlas till ett slags andliga övningar."

Dessa meditationer och andliga övningar kan ses som en radikalisering av levnadskonsten hos antika förebilder - stoiker, epikuréer, kyniker och skeptiker. De främsta förebilderna är Epikuros och Marcus Aurelius. Även Pascal och Nietzsche är viktiga.

Cioran talade visserligen om sitt skrivande som en i grunden meningslös sysselsättning. Dock hade det en terapeutiskt syfte. Dahlkvist menar att Cioran strävade efter att "inscenera" sitt eget liv som ett "exemplariskt pessimistiskt liv." Genom sina böcker kunde han tjäna som inspiration för andra som drabbats av samma insikt som han.

"Han gestaltar sig själv som någon som ständigt ansätts av pessimistiska tankar men som genom att överdriva och variera dem lyckas övervinna pessimismen. Han gestaltar den egna tillvaron som en kontinuerlig kamp mot mörkret, en kamp som han vinner just genom att i sina böcker ständigt meditera över pessimismen."

Genom att ständigt meditera, genom att överdriva och variera - älta, om man så vill - och driva in absurdum de begränsade teman som den pessimistiska livshållningen erbjuder kan en paradoxal effekt uppstå:

"Genom att koncentrera sig på att livet saknar mening öppnar sig en möjlighet att njuta av livet."

Att göra det bästa man kan av livet. En slutsats lika banal som - ja, livet. Det är väl det vi pessimister kan göra: att skratta åt eländet. Vi vet att den verkligt befriande humorn kommer ur de svartaste djupen. Den som kanske rentav försonar.