onsdag 31 juli 2013

Mitt i sommaren

Jag sitter vid skrivbordet och ser ut genom fönstret på en mossbelupen stengärdsgård, ömsom solbelyst, ömsom i molnskugga. Framför den ligger en röd boll i gräset. En vit fjäril dansar runt. Gräset börjar få bruna fläckar. Åskregnen går oss förbi. Vinden rör sig i lönnarnas grenverk. Ute på Sandgärdet har det ekologiskt odlade vetet börjat gulna. Det är mitt i sommaren.


Och sommar betyder tid att göra saker som inte bestäms av arbetslivets ramar och regler. Men timmarna går och sekunderna tickar lika obevekligt som vanligt och om man inte kan stanna upp och finna det rätta lugnet så...  Nå, jag får ju en hel del gjort. Mest praktiska ting. Veden. Småreparationer och underhåll. Och så umgänget med nära och kära. De långa måltiderna. Ofta med ingredienser från egna odlingar.

Läsningen styrs av slumpen. Jag råkade se att Patricia Highsmiths Ripley-serie kommit i pocket. Under några kvällar, oftast ute i växthuset tills ljuset inte räckt till längre, har jag läst de tre delarna. Den första en omläsning. Baksidestexten talar om den charmerande psykopaten Tom Ripley. Och jag ska erkänna att jag under läsningen av den första boken på något sätt inte ville att han skulle avslöjas som den samvetslöse mördare han är. 

De två andra delarna, där Ripley fortsätter att mörda både för sin ekonomiska vinnings skull och för nöjet, blir mer av upprepningar av samma tema, med mer infernaliska och osannolika förvecklingar, skickligt komponerade, ja, men samtidigt försvinner "charmen" och jag får samma känsla som när jag råkar se en TV-trailer för någon av de otaliga underhållningsserierna med perverterat dödande som tycks pågå hela tiden.

Den mer seriösa läsningen får vänta. Snart augusti, mörkare kvällar, lugnare tider. Kanske.
Eller - jag har ju börjat läsa Gunnar Petterssons "Vad skall kungen göra nu?" - ska inte den räknas dit? 

5 kommentarer:

Kurt sa...

Highsmiths biografi, skriven av Joan Schenkar, är läsvärd och något annorlunda disponerad.

Bathtubs of liquor sa...

Ripley-serien skulle jag vilja läsa och absolut i den utgåvan!

Gunnar sa...

Patricia Highsmith gillade inte barn, hon kallade dem "drunken dwarfs". Vet dock inte varför jag kom att tänka på detta.

norbergianblue sa...

Att man kan fästa sig vid vissa fiktiva romanfigurer är nog inte så underligt. Ett gott exempel är, för min egen del,Eyvind Johnsons Johannes Krilon.Men Tom Ripley?Där ska man kanske släppa in lite frisk luft i sina mörkaste vrår.:-)

Lennart Erling sa...

Tack för kommentarer! Så det finns folk som läser bloggen ändå...

Gunnar,
på sätt och vis är väl liknelsen inte oäven, om man tänker på tvååringar eller så... men om människor som avskyr barn tänker jag ibland att de inte riktigt förstår var de kommer ifrån.

Norbergianblue,
jag kan nog säga att jag inte "fäste mig" vid Ripley, inte kände ett uns sympati, men det spännande i berättelsen skulle snabbt punkteras om han åkte fast...
Krilon, däremot, är en djupt fascinerande gestalt.