måndag 8 juli 2013

"Hat & bläck"

Kristian Lundberg och Crister Enander har givit ut "Hat & bläck : en dialog om klasshat, litteratur och människans värde"(h:ström - text & kultur, 2013). Det är en brevväxling under ett år, mellan Malmö och Lund, mellan två kompisar som är överens i så gott som allt och snarare än en dialog, där åsikter bryts och en utveckling sker, är det två samstämda monologer, enahanda både innehållsmässigt och språkligt.

Det är en problematisk bok.

Lundberg och Enander vantrivs och plågas i det Sverige där en allt råare klasspolitik slår nedåt och klyftorna växer och där vänstern har svikit och konsumtionssamhällets ytlighet och brist på allvar har invaderat kulturen och gjort den till en lekstuga för trendiga medelklassmänniskor där det mesta handlar om karriär och positionering.
Folket, underklassen, de fattiga, har gjorts osynliga och blivit ointressanta för samtidslitteraturen. Den klassiska folkbildningen har helt försvunnit. Allt har blivit underhållning.

De vantrivs så till den grad att de känner klasshat. Och mest hatar de människor i medie- och kulturvärlden. Och pekar gärna ut dem.
"Jag spottar på dem. Jag pissar på dem. Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning. Säg ett namn och jag lovar att jag hatar människan bakom namnet." (Lundberg)
Enander funderar ibland på varför han känner avsky för vissa fullkomligt harmlösa och rätt menlösa personer, som flyter runt, avancerar, gör rätt saker, säger rätt saker, niger och bockar, skrapar med foten, dunkar rätt ryggar och "slickar rätt rövar."

Han säger sig inte missunna dem deras framgångar. Men problemet är att de sitter på positioner där det "borde finnas människor - äkta människor - som är genuint intresserade av litteratur, skribenter som skriver på allvar och av en inre drivkraft. Människor som skriver av nödvändighet."

Nej, han bryr sig inte om de där personerna. "De är mig likgiltiga, om jag ska vara ärlig." Men det varar inte länge. För några rader senare börjar blodet bulta i tinningarna och hatet bryter ut och han begår det ena karaktärsmordet efter det andra. En Andreas Ekström, en Anders Ehnmark, en Per Svensson och en Göran Palm.

Hatet och ilskan och - jag kan inte läsa det på annat sätt - hans känsla av att orättfärdigt vara berövad en mer framträdande och inflytelserik position i offentligheten gör att Enanders språk plötsligt brister ut i formuleringar som
"Han representerar förfallet, förflackningen som sprider sig som gonorré i ett studentgäng under sent sextiotal"  (om Andreas Ekström)
Egentligen vill Enander inte ens tänka på dem, men känner en plikt att tjänstgöra som "renhållningsarbetare". Och: "De måste då och då få sig några rejäla doser pencillin. En spruta rakt i röven. Det är det enda som biter."

Det är på den nivån han hamnar, gång på gång.

Båda författarna tar upp sin bakgrund i arbetarklassen (i Lundbergs fall ren misär och missbruk) och menar att detta utrustat dem med ett adelsmärke som gör dem, om inte unikt, så i alla fall bättre skickade än andra att se ruttenheten i vår samtida kultur och fälla sina kategoriska domar.

Jag skrev att det är en problematisk bok. Det problematiska för mig när jag läser den här boken är att jag till stora delar är enig med författarna - i sakfrågorna vill säga, i den allmänna analysen av samhällsutvecklingen - kort uttryckt: nedmonteringen av folkhemmet och kulturens förvandling till underhållningsindustri.

Men jag är också övertygad om att om de verkligen vill förändra något i den riktning de anger, då är angreppssättet här direkt kontraproduktivt.

Hatet förblindar - och här vill jag låna en utsökt formulering från Gunnar Pettersson:
"Dålig retorik har ju bl.a. den effekten att den kanske pekar i rätt argumentatoriskt riktning, men med bombasm och effektsökeri i stället sätter spärrar i vägen för en djupare förståelse."
Det är för övrigt som om Enander hade två sidor. I t ex "Ett skott i natten och andra litterära essäer" (Carlsson, 2007), som jag läste för ett tag sedan, kan han skriva intressant, inkännande och balanserat om alltifrån den svenska upplysningstraditionen till Hjalmar Gullberg och Sven Delblanc.

Läser jag fel, ska jag tycka att det här är slagkraftiga och kanske rentav roliga elakheter? "Renhållning" som god underhållning? Är jag bliven mesig medelklass och alltför fin i kanten? Och är inte klasshat trendigt? Kanske det. Jag vet att det sitter en person på varje sak. Men polemik är inte detsamma som karaktärsmord. Jag har svårt att ta boken på allvar. Syftet gott, genomförandet dåligt.

10 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Förslag till tolkning: klasskampen är definitionsmässigt en kollektiv historia, med grupper som står emot varandra och slåss om fördelningen av samhällets resurser. Men de här killarna är enskilda individer, de hoppar på andra enskilda individer (på mig låter det som intresseanmälan om publicering och mediejobb) och då blir det småaktigt på ett personligt plan. Samtidigt verkar det ju som Kristian Lundberg really is a Christian, han kallar sig "kristen, vit medelålders man" i ett inlägg i Dagens Seglora. http://dagensseglora.se/2013/04/18/var-ar-er-kristna-ilska/ Då kunde man ju tänka sig en helig ilska snarare än småttigt hat mot mer lyckade kollegor? Samt en insikt att kanske till och med en flinande syndare som Björn Wiman kanske kan få syndernas förlåtelse på Domens dag!

Lennart Erling sa...

Jo. Felet med boken kanske är att Enander och Lundberg borde låtit brevväxlingen förbli privat...

Gabrielle Björnstrand sa...

Men alltså - ärligt: Är inte Stockholms och andra storstäders kulturfolk precis så där arga och gläfsiga på varann som det låter.

De har låtit fernissan fara, bara. Sen är det förstås inget kul att läsa.

Men, jag vet inte jag, men jag har en gammal svag fläck för Krsitian Lundberg. Medan de sk "mer lyckade" kollegorna inte äger mig ett dyft.

Något de förstås har gemensamt med ungefär 80 % av jordens befolkning. Med eller utan klassaspekter.

Lennart Erling sa...

Det är för låg nivå, helt enkelt. - Vi är de äkta människorna, som skriver på allvar, av nödvändighet. De andra är moraliskt undermåliga skitstövlar. - Det är bara dumt. Borde stannat mellan skål och vägg.

Anonym sa...

Och om man skriver på allvar och av inre nödvändighet, ägnar man naturligtvis tid och vederbörlig uppmärksamhet åt alla de tillgjorda, oäkta skribenter vars texter dallrar och kletar av själ och själv och innerlighet, och man drar sig givetvis inte ett ögonblick för att recensera böcker som inte finns om man tycker genuint illa om de författare som påstås ha skrivit dem. Att skriva offentligt är ett ansvar - ett ansvar som ställer den personliga moralen på prov - och i egenskap av tvättäkta människa och genuin skribent är man därför förpliktigad att allt emellanåt rensa i de egna leden.

Gunnar sa...

Anonym vill "rensa i de egna leden"... Ja, ju färre anonyma i våra kommentarer desto bättre, syns det mig...

Anonym sa...

Jag är varken mer eller mindre anonym än många andra. Mitt namn råkade tyvärr oavsiktligt försvinna när jag publicerade föregående kommentar. Det är sådant som händer och som jag bara kan beklaga. Ännu mer beklagar jag dock det faktum att ironierna i kommentaren gått Gunnar förbi. Själv tyckte jag de var tydliga nog. (Enander ägnar *regelmässigt* stor möda åt personangrepp på författare och kritiker som inte uppfyller hans krav på moralisk och litterär helgjutenhet, och Lundberg har *de facto* recenserat en bok som inte finns, eller åtminstone inte fanns då han skrev sin recension!)

Calle

norbergianblue sa...

Herrar Lundberg och Enander har väl samma behov som alla andra skribenter på olika plan; att höras och synas. Därför detta gläfsande med så stora bokstäver. Men om nu deras egenhändigt hopkomna, goda litteratur,deras allvar och höga ideal, inte säljer i någon större omfattning? Om halva svenska folket köper en deckare av Camilla Läckberg istället, eller ägnar sig åt lekprogram på tv, och fullständigt skiter i den "högre kulturen"? Var ligger problemet? Var är det tänkt att stöten ska sättas in?

Gunnar sa...

Då ber jag den inte längre anonyme Calle om ursäkt. Där jag befinner mig är just nu "too hot for ironing", ärligt talat...

Lennart Erling sa...

Tack era för kommentarer! Om ingen kommenterade här skulle jag nog lägga ner...
Frågan om anonyma kommentarer eller inte har nog varit uppe här förr och jag har valt att acceptera dem. Men jag tycker nog att det vore bättre att kunna, som i Björns, Gabrielles, Gunnars och norbergianblues fall klicka på en en länk och få veta lite mer om dem som kommenterar. "Calle" är ju lika anonym som "Anonym". Jag får se vad jag kommer fram till där.