Eller om stenarna.
Varför har jag stenar, vanliga gråstenar med lav och mossa, i bloggens logga? Med ett citat från Gunnars Ekelöfs dikt "En verklighet (drömd)"?
Stenarna är nog så verkliga. De ligger borta i beteshagen, där jag ofta går och där de har legat länge och kommer att ligga långt efter att jag har slutat att gå där.
Nu tror jag ju inte, bokstavligen, att stenarna tänker, eller att det finns en tid då "stenarna tänker som bäst". Jag är ju en sträng materialist och har inget till övers för religion eller metafysik.
Men det finns stunder då jag, likt Ekelöf i dikten, kan känna landskapet och naturen som en stor varelse som andas och doftar. Och jag kan känna mig som ett med denna varelse. Och jag kan känna frid. Kanske rentav den "lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå".
Jag vet inte vad jag mer kan begära av livet än detta. Jag borde inte begära mer.
"Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt."
5 kommentarer:
Stenarna tänker -
men deras tankar är inte våra.
De rör sig i sin egen värld,
de kommer från ett annat kosmos.
En dag
skall den häpna mänskligheten
se oändliga led av tankspridda stenar
vandra bort mot sina drömmars hem.
Och ingen förstår
varför de gör så.
Ja, Ekelöf kanske har rätt, i alla fall...
Rätt eller fel, det blev en rätt hyfsad dikt i alla fall. Tack för inspirationen!
Sten/stenar är också en absolut (icke-metaforisk!) hållpunkt i den tyska dikt som kunde skrivas efter Auschwitz. Hos Celan, inte minst. Stenen är dödvikt, ingentings tyngd, banalitet och mordvapen.
Gunnar,
din avslutande formulering kommer jag att begrunda länge.
På tal om sten, här är en dikt av Inger Christensen:
Konspiration
Bugten indlysende blå.
Sejren fuldstaendig sikker.
Stenene sten.
Du borte.
Skicka en kommentar