I slutet av programmet finns en sekvens där Lindqvist håller sitt tacktal för Leninpriset 2012. Jag var där och applåderade. Det är ett lysande tal. Man kan läsa det här.
Det här var kortfattat. Men mer än ingenting.
tisdag 14 maj 2013
K-special om Sven Lindqvist
Jag såg nyss på SVT Play en mycket välgjord dokumentär, K-special om Sven Lindqvist. Rekommenderas. Finns här. Ja, i alla fall en månad framåt eller så.
I slutet av programmet finns en sekvens där Lindqvist håller sitt tacktal för Leninpriset 2012. Jag var där och applåderade. Det är ett lysande tal. Man kan läsa det här.
Det här var kortfattat. Men mer än ingenting.
I slutet av programmet finns en sekvens där Lindqvist håller sitt tacktal för Leninpriset 2012. Jag var där och applåderade. Det är ett lysande tal. Man kan läsa det här.
Det här var kortfattat. Men mer än ingenting.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Ja du; det talet gick rätt in. Där var det bönderna som var "som stenar".
Men länken var svårfunnen. Annat försök: http://www.svenlindqvist.net/frameset.asp
Ska nog se på SL. Själv tittade jag ikväll på programmet om Jane Godall; en minst lika stor hjälte(inna?).
Mer lättfunnet finns talet här, på Jan Myrdalssällskapets webb:
http://www.janmyrdalsallskapet.se/jan-myrdals-litteraera-pris/item/143-tack-for-leninpriset.html
Jag gillade också programmet. "Myten om Wu-Tao-Zu" var en viktig bok också för mig på 60-talet.
Och visst, talet vid mottagandet av Lenin-priset hade onekligen viktiga poänger och vi får väl hoppas att det tog där det skulle.
Men jag frågar mig ändå varför han alls är intresserad av ett senkommet erkännande från dessa "leninister".
Senkommet erkännande - eller/och senkommet uppklarande av en ståndpunkt; något han helt enkelt ville säga. Antingen tar man emot ett pris av pur stolthet, eller av intresse för dialog.
Jag tror gärna det senare om Sven L.
Myten om Wu Tao Tzu var också för mig en värdefull läsning sisådär i tjugoårsåldern. Nu har jag glömt alltihop. Men den finns i hyllan.
Lindqvists känga mot leninisterna (hur många av dem som nu är genuina leninister och inte bara låtsas- eller operett-leninister vet jag inte...) träffade klockrent och drog ner skratt och applåder. Det borde ha känts lite fel hos en del. Men den gamla svenska vänstern har en tradition av att "kooptera" meningsmotståndare i någon sorts tanke att de "egentligen" står på "rätt" sida.
Jag tycker Lindqvist gjorde rätt som accepterade priset - och vidhöll sin reformism. Sen vet jag inte hur många som egentligen uppfattade hans närmast totala svartsyn vad gäller framtidens politiska utveckling. En annan fråga är om den har någon grund.
Egentligen är det det där alldeles enkla, som han skriver om sina möbler, tallrikar och allt det som får hänga med under ett helt liv, eftersom andra saker intresserar honom mer, som i all sin prosaiskhet säger väldigt mycket om en människa, hans spirit.
Det borde stå i fetskrift på en banderoll utan andra politiska deviser: Vi lever inte för att hamstra, men för att...fyll i själv.
Ja, jag blev så helt glad över att denna människa finns kvar och säger det han säger.
Skicka en kommentar