Ur restlagret: "The disembodiement of everyday life"

I mitt nuvarande letargiska tillstånd må det kanske vara tillåtet att plocka upp överblivna utkast för att hålla bloggen vid liv. Här kommer det första:

Ända sedan våra avlägsna förfäder lyfte knogarna från marken och började gå upprätt har gång varit det vanligaste sättet att förflytta sig. Mellan den mänskliga kroppen och dess omgivning, i förflyttningar i arbete och vardag, fanns ett direkt förhållande.

Med industrialismen och alla dess konsekvenser för människan och den materiella världen följde också, genom skapandet av olika fortskaffningsmedel, ett allt större avstånd mellan kroppens egen förmåga att förflytta sig och möjligheterna att förflytta sig. Ökad hastighet var ledstjärnan.

Detta avstånd har medfört vad Rebecca Solnit i "Wanderlust: a history of walking" (London: Verso, 2001) kallar för ett "avförkroppsligande av det dagliga livet" ("The disembodiement of everyday life").

Detta påverkade också hela vår upplevelse av världen. En utveckling som bestod i upphävande av tid, rum och naturliga hinder genom järnvägar, bilar, flygplan och elektronisk kommunikation gjorde kroppen, med dess begränsningar, obsolet och till ett hinder. Men, menar Solnit:

"Bodies are not obsolete by any objective standard, but they increasingly are perceived as to slow, frail, and unreliable for our expectations and desires - as parcels to be transported by mechanical means..."

Dessa stackars kroppspaket, som vi är så missnöjda med, och som snabbast möjligt ska transporteras mellan de olika rum där livet utspelar sig. Transporttiden är onödig tid, bortkastad tid. 

Men när man går knyts allt samman och livet utspelar sig kontinuerligt där vi tar oss fram, långsamt, kanske med möda, men som ett med världen, kanske mer än någonsin i samklang med världen.

Jag skrev om "Wanderlust" här.