"Everything is evil. I mean, everything that is, is wicked; every existing thing is an evil; everything exists for a wicked end. Existence is a wickedness and is ordained for wickedness. Evil is the end, the final pupose, of the universe. Order, the state, laws, the natural processes of the universe are all quite simply evil and are directed exclusively toward evil. The only good thing is nonbeing; the only really good thing is the thing that is not, things that are not things; all things are bad. All that exists, the totality of the many worlds that exist, the universe, are nothing but a minor blemish, a mote in metaphysics. Existence, in its general nature and essence, is an imperfection, an irregularity, a monstrosity. But this imperfection is a very small thing, truly just a blemish, because all existing worlds, however numerous or grand they may be, though not for certain infinite in number or size, are consequently infinitely small compared to what the universe could be, if it were infinite. And all that exists is infinitely small compared as it were to the true infinity of nonexistence, of nothingness."
Zibaldone, 19 april 1826.
_-_ritr._A_Ferrazzi,_Recanati,_casa_Leopardi.jpg)
Citerat från Giacomo Leopardi "Pensieri". Translated by W. S. Di Piero. Baton Rouge: Lousiana State University Press, 1981
8 kommentarer:
Jisses,vilken muntergök.Fast jag känner på mig att jag i grunden är en "nonbeing"
Jag säger som Vilhelm Ekelund:
"Den stora pessimismen och den stora optimismen möta varandra alltid. De är barn av samma eld. Pessimismen verkar skadebringande och förstörande endast när den stammar ur ett svagt, slappt gemyt. Det starka livsföraktet har en tändande, eggande verkan. Igenom de högsta alstren av den isländska diktningen, i den fornskandinaviska livskänslan överhuvud, sjunger en vinande ton av hårdnackat, desperat trots mot livets makt och livets meningslöshet -‐ "
Jo, det ligger onekligen en hel del i vad Eekelund säger. Och som kan förklara den skönsång som Leopardi trots allt åstadkommer. Sprött blommande ginst innan lavaströmmen kommer och tar allt...
Undrar nu helt stillsamt över buddhismens gamla käcka devis "allt liv är lidande" - som kan vara nyttigt för en gammal hedonist att tänka på när inte allt är sippor.
Men det var egentligen inte det - utan jag undrar hur mycket av buddhismen/schopenhauer som återklingar hos Leopardi. Och jag tror att du får bli vägvisare där - all in due time.
Annars är ju Dylans Idiot Wind (m.fl.) rätt härliga pessimi-tationer. Och I dont run and hide - i Most of the Time är väl ungefär det som bildar motvikt till all gullig (positivt tänkande) eller undvikande optimism. Att se döden i vitögat, som man säger, mer folkligt.
Och det finns en gnista där - i motsättningarna - precis som Ekelund säger.
Schopenhauer - Leopardi: intressant fråga.
Det får mig att gå till hyllan och rådfråga Tobias Dahlkvist, som i "Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010) menar att Leopardi inte kände till Schopenhauer, som var "praktiskt taget okänd vid Leopardis död." Och han menar också att det finns en klar skiljelinje dem emellan, trots att likheterna ibland är slående. Leopardi är sträng materialist, medan Schopenhauer är idealist.
"För Leopardi finns ingen transcendental frälsning. I sak håller han med Schopenhauer och de andra: det vore bättre att inte födas. Men när vi nu är födda [ …. ] - återstår inte mycket annat än att skratta åt lidandet: 'Den som har modet att skratta är världens herre, föga annorlunda än den som är beredd att dö.' "
Leopardi kom att räknas till den pessimistiska traditionen, men Dahlkvist menar att "nihilism" är en bättre beteckning för Leopardis position.
Det är nog dags för en omläsning av Dahlkvist.
Har aldrig fattat det där med nihilism; mer än att en del tidiga bombdådare i Ryssland kallade sig just det.
Lika lite fattar jag varför man ibland klumpar samman så skilda storheter som Nietzsche, Dostojevskij och Shakespeare, under den beteckningen. Shakespeare la visserligen de berömda orden: Life is a tale, told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing" i en gammal härförares mun, men han var ju inget alter ego, mer än Hamlet eller Falstaff var (eller alla ihop). Och hela sextonhundratalet var ju en konstnärlig orgie i dödsmedveten diktning, drömlikhet, Vanitasmåleri mm).
Samma gäller Dostojevskijs Ivan Karmazov, etc. Endast en av rösterna i den mångstämmiga romanen.
Den ende författare som jag nu (på minuten) kan uppfatta som renodlad nihilist är Celine. Och Leopardi har jag inte läst. Men om det är nihilist han är kan det visserligen vara intressant, men troligen det jag minst behöver just nu.
Dock följer jag gärna dina reflektioner.
Leopardis nihilism är avgjort inte någon rysk "bomkastar"-nihilism och inte heller någon "allt är tillåtet eftersom gud är död"-nihilism.
Hans strängt materialistiska världsbild ger bara ingen objektiv grund för någon religiöst eller på annat sätt grundad moral. Men jag tror att det för L. är som Filosofilexikonet säger: "det är inte logiskt fel att hävda, att moralen inte har någon objektiv grundval, och samtidigt ha starka moraliska övertygelser."
Man kanske kan se det som en motsvarighet till 60-talets minimalism, inom både konst och musik, skrapa rent skiten, börja om och gå vidare. Och ur det kommer inte bara svarta lådor utan också en Philip Glass och Terry Riley.
Skillnaden är den tidens hoppfullhet, och en brist på dito som jag anar hos den store författaren. Och sen kan han naturligtvis vara hur litterärt avancerad och ämabel som helst.
Men nihilism som farlig tankefigur kan diskuteras.
Kanske finns det också en humoristisk nihilism? Thomas Bernhard?
Hej för idag.
Skicka en kommentar