När jag sedan varit ute vid vägen och hämtat tidningen följde jag spåren bakom huset för att se vart det tagit vägen. Spåren ledde till rabatten. Min blick var fäst vid spåren, så jag blev lite överraskad när rådjuret plötsligt skuttade upp och iväg från sin lega i rabatten.
Det var ungefär på samma ställe där vi hade en övernattande råbock för två år sedan.
Nu blev rådjuret stående en bit ner längs äppelträden. Vi stod så och såg på varandra en stund, innan jag gick in och åt frukost.
Jag bläddrade i den till livsstilsmagasin förvandlade dagstidning jag prenumerar på, Dagens Nyheter. Det jag mest fastnade för var vetenskapssidorna, där jag läste att forskningen nu slagit fast att det var det stora meteoritnedslaget på Yucatánhalvön för 66 miljoner år sedan som gjorde att dinosaurierna dog ut. Vilket väl på sitt sätt var lyckosamt. Hur skulle framtiden annars ha sett ut? Efter dinosaurierna fick nämligen däggdjuren en chans:
"allas våra gemensamma förfäder och anmödrar var små insektslevande varelser som vägde mellan 5 och 250 gram."En faktaruta berättar om ett antal massutdöenden i jordens historia. För cirka 444 miljoner år sedan beroende på klimatförändringar, för cirka 360 miljoner år sedan (både asteorider och klimatförändringar), och så vidare för 251, 200 och alltså 66 miljoner år sedan.
De tycks komma med något slags regelbundenhet, dessa massutdöenden av livsformer. Men vi ska nog kunna känna oss lugna, åtminstone på kort sikt. Nästa större himlakropp som kan träffa jorden är 207 VK 184. Det skulle i så fall inträffa den 3 juni 2048. Sannolikheten att så sker är dock ungefär 1 på 1750.
Sannolikheten för att jag skulle drabbas personligen är väl lika liten.
Men, det är ju otvivelaktigt som DN skriver:
"För mänskligheten skulle det förstås vara lite trist om vi gick samma öde till mötes som dinosaurierna."
4 kommentarer:
He he. Ska återkomma med en bättre kommentar än smilet du väckte.
Skulle en komet ramla ner när jag är 98½ år gammal verkar det ur egoistisk synpunkt ganska oväsentligt. Värre är det om rådjuren nu äter rent i ens trädgård. Men jag har ingen trädgård.
Ja alltså jag har en viss faiblesse för den här lakoniska stilen; stora perspektiv utan några särskilda utsikter alls ; ) Inga pensioner, inga aggressioner, inga motioner och ingen motion.
OM det nu vore något meningsfullt med meteoriten så kan det väl gå an. Men det är bra om jag själv är långt därifrån, säger man som vanligt.
Isarna smälter och jag kommer att vara rätt så död eller nästan. Klen tröst.
Något jag fortfarande funderar på är om lakonismen "lite trist" var medveten eller inte...
Skicka en kommentar