Vad jag läser just nu

Äntligen september. Hösten är väl inte här på riktigt än, men lite av kylig höstluft och hög blå himmel och grönska som långsamt börjar skifta i färg får mig att se fram emot den riktiga hösten, den årstid som jag nog tycker bäst om.

Ett gott tecken är att jag läser med lite mer koncentration nu när kvällarna mörknar tidigare.

Jag vet inte riktigt varför jag började läsa Stefan Zweigs "Världen av i går : En europés minnen" (Ersatz, 2011). Jag måste ha läst om den någonstans och tyckt att den verkade intressant. I alla fall fanns den här i Att läsa-hyllan. Och jag måste ju läsa något annat än Joseph Roth.

Tidigare har jag inte läst en rad av Stefan Zweig (1881-1942). Han var bara ett namn, en mycket läst författare från mellankrigstiden, en av många judiska författare vars böcker brändes och som fördrevs av nazisterna, levde i exil, i England och till slut i Brasilien. Det var där han skrev "Världen av i går", innan han tillsammans med sin fru begick självmord.

Han skriver i bokens förord att "[j]ag har aldrig tillmätt min person så stor vikt att jag frestats berätta min livshistoria för andra."
Men det är det han gör, i denna intressanta och mycket sorgsna bok om en värld som förgås, ett idylliskt Europa före det första världskrigets mörker och massdöd och tiden fram till det andra världskrigets mörker och massdöd, som får honom att ta sitt liv. Zweig står i centrum, men det är som han också skriver i förordet att han mer är en "förevisare av en serie diabilder; tiden ger bilderna, jag uttalar bara orden till dem" - och det är en bred skildring av företrädesvis centraleuropeiskt kultur- och samhällsliv.

Zweig var en rikemansson, fadern en välbeställd fabrikör, och han skildrar sin barndom och uppväxt, sina gymnasist- och studentår i Wien och Berlin, präglade av Zweigs ambition att bli författare. Han når tidigt framgång och hans privilegierade ekonomiska situation gör att han kan resa runt och söka upp sina idoler och knyta kontakter - många berömda namn är det.

Jag hade inledningsvis lite svårt för det i mina ögon alltför högtravande språket. Den svenska översättningen, visserligen bearbetad, daterar sig från 1942. Men efterhand - jag har läst två tredjedelar av boken nu - accepterar jag språket och läser med stigande fascination om Zweigs enträgna försök att samla kulturpersoner till protest mot kriget. Visst kan man tycka att han är väl idealistisk, med en övertro på kulturens möjligheter att spela en roll i politikens krassa realiteter, men han ger också uttryck för en insikt i dess begränsade betydelse. Att han är kulturkonservativ är det ingen tvekan om.

En likhet med Joseph Roth har han i synen på nationalismen som en förbannelse. Det är den som politiska ledare och vapenfabrikanter använder för att slita sönder Europa. Och liksom Roth ser han det mångnationella habsburgska imperiet som en förebild. 
En sak som förbryllar mig: Roth var nära vän med Zweig, som bland annat stödde honom ekonomiskt, men han finns inte med bland de trehundra namnen i bokens personregister.

Nå, jag läser vidare. Och återkommer kanske om den här boken.