Jag läser Lichtenberg

Han skrev:

"Jag glömmer det mesta jag läst liksom det jag ätit, men jag vet så mycket att bägge inte desto mindre bidrar till min andes och min kropps underhåll."

Och:

"Det planlösa läsandet har alltid varit mitt största nöje"

Vilket gör honom till en själsfrände, om nu något sådant är möjligt över ett par århundraden.

Jag vet inte hur många gånger jag stött på namnet Georg Christoph Lichtenberg (Wikipedia får stå till tjänst med grundfakta) och läst om denne fascinerande tyske vetenskapsman och upplysningsman och hans aforismer och tänkt att det där verkar intressant ... och så har det bara inte blivit av.
Men nu har jag följt ett infall och beställt och börjat läsa "Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997). Boken har följt mig några dagar och ser ut att bli ett dagligt umgänge åtskilliga dagar framöver.

Just ett dagligt umgänge och läsning i små portioner, för det här är inget man sträckläser.

Lichtenberg började redan som ung föra anteckningar i vad han kallade sina "Sudelbücher", ungefär "kladdböcker", som sedan har givits ut posthumt. Där behandlar han allt mellan himmel och jord, han

"funderar över sig själv och psykologiserar över andra människor ... konstaterar och attackerar vanor och ovanor ... kritiserar Sturm und Drang-tidens genikult ... intolerans, brist på eget tänkande ... han gör iakttagelser om drömmar, grubblar över religiositet och vidskepelse ... undrar över samhälleliga fenomen, språk och litteratur ..."

för att bara plocka lite från översättarens uppräkning i introduktionen. Jag vill inte påstå att jag alltid förstår vad han är ute efter - tvåhundra år är en lång tid - men det mesta är skarpt, ofta väldigt roligt och träffsäkert, nästan alltid intressant och ibland förbluffande och häpnadsväckande nutida (eller tidlöst) och tänkvärt i betydelsen att de korta styckena - en rad, några rader, en halv sida - ger upphov till långa eftertankar. Som här:

"Våra filosofer lyssnar för litet på känslans röst, eller snarare har de så sällan tillräckligt fin känsla att de vid varje tilldragelse i världen hellre anger vad de vet än vad de känt och det är inte värt någonting; därigenom kommer vi inte ett steg närmare den egentliga filosofien. Det som människan kan veta, är det också just det som hon bör veta?"

Vad jag vet finns tre urval svenska översättningar, Bengt Holmqvists från 1949,  Peter Handbergs på Propexus förlag 1991, och så det urval jag nu läser.