"Hur går det med den skriftkultur som jag vuxit upp med och försökt praktisera - den eftertänksamma läsningen och den kritiska essäistiken - i den nya kulturen?"Nu vill jag naturligtvis inte lyfta mig själv upp till den kloke Melbergs nivå - långt ifrån - jag vill bara något referera vad han skriver, för jag har tänkt i liknande banor.
Betyder nätet att vi inte längre förmår stanna upp och fördjupa oss, eller kan det nya mediet tvärtom vitalisera gamla former?
Melberg anlägger ett historiskt perspektiv och menar att kritiskt skrivande i modern mening inleddes på 1700-talet, med engelsk litteraturkritik, fransk konstkritik och tysk musikkritik och med Joseph Addisons The Spectator som den kritiska essäns pionjär.
Kritikens funktion var, menar Melberg, att uttrycka "den allmänna meningen" och det fanns en stark åsiktsgemenskap mellan kritikern och hans läsare. Men denna gemenskap började upplösas under 1800-talet. Sainte-Beuve var den siste "smakdomaren". I Sverige dröjde det in på 1900-talet; Fredrik Böök var ett ett slags motsvarighet till Sainte-Beuve och först med modernismen började den svenske kritikern att bli kritisk i modern mening.
Melberg menar att Olof Lagercrantz var en intressant övergångsfigur, en kombination av smakdomare och systemkritiker och att "Lagercrantz 60-tal i dag framstår som en mytisk tid i den svenska kulturjournalistiken, eller rentav som det offentliga samtalets kortvariga guldålder."
Här sticker Melberg ut hakan. Men jag instämmer. Även om jag är några år för ung (roligt att vara det för en gångs skull…) så är det den bild som också jag fått genom att läsa mig bakåt till den här tiden.
Hur är det då i dag?
"I dag handlar det om det raska tyckandet: dagskritiken ägnar sig minst lika mycket åt att sälja recensenternas personligheter som att diskutera böcker [ … ] Dagens kritiker kanske kan ta plats i Babel-soffan, men inte för att ägna sig åt någon kritisk diskussion: där ägnar man sig i stället åt att presentera och lansera sig själva och författarna som personligheter och märkesvaror. Man 'gillar', som det heter när man yttrar sin mening på Facebook."Och vad händer med den kritiska essäistiken ute på nätet? Melberg säger sig inte vara lagd för nostalgi, utan mer intresserad av att "leta efter kritikens möjligheter i dagens och morgondagens mediala landskap."
Melberg skriver att nostaligikören, som menar att allt var bättre förr och att allt nu går för fort och att att man drunknar i mångfald - den kritiken har ekat i tvåhundra år, eller åtminstone så länge tidningarna varit ett självklart inslag i den mediala vardagen.
Och "självpromoverandet" - sysslade inte redan Montaigne med det?
Melberg avslutar med att framhålla vad han kallar nätkulturens "permanenta nu":
"Nätskrivaren har omedelbar tillgång till ett minne som är ofantligt mycket större än den enskildes minne. Samtidigt är det som om nätkulturen saknar minne för att i stället utspelas i ett permanent Nu."
"Den traditionella kritikens förutsättning handlar om att kunna koppla ifrån, koppla bort, till exempel genom att minnas - eller snarare om en pågående utväxling mellan avkoppling och uppkoppling. På nätet är man i stället fången i nuet."Melberg vill som sagt inte vara en nostalgisk pessimist. Den kritiska essäistiken "har varit förbluffande anpassningsbar till genrer, medier och omständigheter." Och han undrar om den inte också skulle kunna fästa sig i nätkulturen. Och bekämpa den lösryckta meningsyttringen och säga att "nuet inte räcker till för att förstå nuet: man måste också distansera, motivera, begrunda, utveckla."
Inte heller jag vill vara nostalgisk pessimist. Nätet är ett medium. Att det starkt påverkar sina användare är väl helt klart. Men är vi (jag menar nu inte bara professionella skribenter utan också bloggande amatörer som jag själv) ohjälpliga offer för dess påverkan. Eller kan det som de flesta medier användas både förnuftigt och oförnuftigt?
9 kommentarer:
Dagens truism: Allt är en fråga om balans.
Återkommer...när de mer långsamtänkande sagt sitt ; )
De långsamtänkande är tysta. Kanske vill de inte stå i draget från en inslagen dörr som redan var öppen...
Klart att mediet påverkar! Rekommenderad läsning: Media samt Gutenberggalaxen av McLuhan. Nu har han ju varit död i över trettio år, men lyckades ändå pricka in en del intressanta tankar om hur övergången från mekaniskt serieproducerande samhälle till elektroniskt samhälle påverkar oss. När tryckpressen ersätts av datanätet händer det något med oss. I stället för att läsa sida för sida hamnar vi någonstans i en pågående historia som bara fortsätter och fortsätter, överallt och i alla riktningar samtidigt. Och det påverkar vårt sätt att tänka, att uppleva omvärlden.
Joda, vi har läst vår McLuhan. Det enda märkliga var att han påstod - har jag för mig - att TV var ett coolt medium och radio ett hot. Det var liksom taget ur den poetiska luften...;) Annars var han fin som en fritänkare!
Nja, han skrev med utgångspunkt från 50-talets suddiga svartvita TV med väldigt få linjer som gjorde att tittaren fick gissa sig till en del av innehållet. Det var det som gjorde TV:n 'kall' i den betydelsen att den jagade upp åskådaren. Idag skulle han nog beteckna TV:n som ett varmt medium. Man anses ju kunna se alla detaljer och behöver inte anstränga sig. - Men just det där om varma och kalla medier kanske inte är den bästa biten av McL:s filosoferande. Andra delar är betydligt 'hetare'!
Tack, Gabrielle och Björn, för kommentarer. Har "nätlivet" påverkat er förmåga att läsa längre texter, har ni blivit mer otåliga som läsare?
Som t ex Nicholas Carr menade:
http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.481282-nicholas-carr-the-shallows
Jag har nog blivit mer av hoppare hit och dit, samtidigt som jag försöker bekämpa detta genom att ha ett antal fasta punkter på nätet och inte göra så många utflykter därifrån. Långa texter har jag svårt att läsa från skärm dessutom, så där måste det bli papper med tryck. Fast jag vet inte hur läsplattorna är, har aldrig testat, och dessutom har jag en fruktansvärd hög av gamla vanliga böcker att läsa/läsa om. De räcker min livstid och en bit till är jag rädd.
Är kanske lite för gammal för att bli helt uppslukad av de moderna elektroniska medierna. Dessutom åkte TV:n ut för några år sedan efter att ha kommit in i mitt liv först i de yngre tonåren. Det kan påverka hur jag själv påverkas, jag är väl i stort en gammalmedie-människa. Men förr läste jag fort, har för mig att jag tog mig igenom Nerudas 'Canto general' i Cavefors' utgåva på ett par timmar! Kanske lite väl snabbt för djuplodande poesi även om den i Nerudas fall är väldigt konkret och förståelig.
Carr - via Håkan Lindgren - har säkert rätt i mycket. "Ingenting är mer irriterande för de okoncentrerade än koncentration."
Det där har jag faktiskt upplevt på en viss arbetsplats!
Men jag är fortfarande novisen vid spisen när det gäller nätet; alltför småkul, och därför nödvändigt att begränsa: Särskilt när man är trött och okoncentrad.
Annars tror jag på växelbruk; det är lika illa att läsa utan musik, som att simma utan vatten (ytterst påver liknelse!) och mer illa dock att slösa för mycket tid på nätartiklar medan böckerna och det egna arbetet väntar.
Jag tror att alla de som pratar om vår tids brist på "uppskovsförmåga" - allting genast - underlättas av internet, intill dumhetens och hjärnslitagets gräns.
Problemet för mig är att nätets enorma möjligheter blir mer än jag alltid förmår hantera. Självdisciplinen ställs på hårda prov. Man (och särskilt jag …) måste inse sin begränsning - och än mer den begränsade tid man har sig tillmätt.
Jag märker det när jag på väg att öppna datorn hör en inre röst som uppmanar mig att avstå och att hellre ägna mig åt bokläsning. Det gäller att välja och att välja rätt. Vilket för mig varit ett problem sen länge, långt före nätets tid. Inte bara nätet har enorma möjligheter. Jag kommer aldrig att hinna läsa allt det jag vill, kunde eller borde läsa.
Å andra sidan kommer jag kanske inte heller att hinna leva klart inom min livstid.
Skicka en kommentar