Denna sensommardag får jag en bestämd känsla av att det är jag som styr det lokala vädret.
Tre gånger glider molnen undan och himlen blir klarblå, tre gånger avbryter jag vedjobb och annat för att sitta och läsa en stund i solen och alla tre gångerna går solen genast i moln.
Nå, jag sitter kvar och ser att fjärilarna fortfarande är i full gång bland perennerna. Mest nässelfjärilar, någon påfågelsögefjäril. Det är stilla, inte en vind. Alla färger är mättade. Äpplena mognar.
Det har varit lite si och så med läsandet denna sommar.
Men nu läser jag Sigrid Combüchens "Värme", som kom 1980.
Jag hittade den på ett antikvariat, läste baksidestexten och kom ihåg att romanens huvudperson, Göran Sager-Larsson, återkommer i flera av Combüchens romaner. Senast dök han upp i "Spill".
Jag började läsa och hade först svårt för språket, det som baksidestexten karakteriserar som "särpräglade språkliga nyanseringar och övertoner", men efterhand fängslades jag allt mer av detta ambitiösa försök att skildra en barndom och uppväxt i Sverige, från sent fyrtiotal och fram till det en gång så moderna sjuttiotalet.
När jag läst klart kanske jag skriver en rad eller två. Annars är det nog dags att lägga ner den här bloggen.
8 kommentarer:
NEEEj, Lennart. Inte lägga ner. Vi är många som läser dig och tycker om dig och dina oerhört pausade funderingar och lästolkninbgar.
Ja, det ska du inte ens våga tänka, Lennart... Vem ska då skriva om mina gamla böcker, för jösse namn? Nej, allvarligt talat: du har ett ansvar här, särskilt mot oss rullatorraggare...
Har du också drabbats av en sån där "lägganerbloggsjuka"? Tror vi alla har haft en liten släng av den i sommar. Vad ska vi då göra under mörka höstkvällar, när själen behöver näring?
Gunnar, ha ha, rullatorraggare kan du vara själv; det stämmer inte alls på mig och Lennart. (Inte än, God help us).
Lennart är fö som ett ömt barn som säger att han har ont i tanden, så att vi ska komma med lindring, eller hur?
Kanske spelar alla bloggare hard-to-get emellanåt? Jo, det tror jag.
Gabrielle, jag spelar aldrig hard-to-get. Jag ÄR hard-to-get.
Oj! Gabrielle, Gunnar, Malou - jag var bara så jäkla trött på mig själv och min oförmåga (om ni vore jag skulle ni förstå!) - den där avgrunden mellan vilja och kunna...
Naturligtvis kommer jag igen, särskilt nu när mitt EGO blåsts upp av värmande vindar...
Gunnar.Just please yourself. Men det var inte alls dig jag tänkte på. Utan ett femininum.
Skicka en kommentar