I Småland

Vi tillbringar några stilla dagar hos vänner i Smålands inland. 

En dag kör vi ner till Ramkvilla, parkerar vid Puttes lanthandel och går runt Klockesjön, en vandring på drygt en mil. Det är lagom varmt och skogen på södra sidan ger skugga. Det är gott att gå i sakta mak längs en smal grusväg. Lingonen har börjat lysa röda. Det finns hallon. Vi tar paus vid en liten vik med vass och näckrosor.

Dessa dagar läser jag då och då några sidor i George Gissings "The private papers of Henry Ryecroft"* och på kvällarna sitter vi ute på en altan, rofyllt samtalande och äter långsamma middagar.
I mina försök att uppnå den rätta stillheten lyckas jag väl inte lika bra som katten Stina, men inte långt ifrån.

En mer passande bok än Gissings, som gavs ut 1903, kan jag knappast läsa just nu:

"I read much less than I used to do; I think much more. Yet what is the use of thought which can no longer serve to direct life? Better, perhaps, to read and read incessantly, losing one´s futile self in the activity of other minds."

Henry Ryecroft, Gissings alter ego (förordet talar om "semi-autobiographical"), är en fattig londonförfattare som genom en oväntad livränta blir ekonomiskt oberoende och får möjlighet att fly storstaden och bosätta sig i en stuga på landsbygden och där ägna sig åt att läsa, njuta av tystnaden, naturen och ensamheten och åt att odla sin misantropi.

"I am no friend of the people. As a force, by which the tenor of the time is conditioned, they inspire me with distrust, with fear; as a visible multitude, they make me shrink aloof, and often move me to abhorrence."

 Men:

"Nothing is more rooted in my mind than the vast distinction between the individual and the class. Take a man by himself, and there is generally some reason to be found in him, some disposition for good; mass him with his fellows in the social organism, and ten to one he becomes a blatant creature, without a thought of his own, ready for any evil to which contagion prompts him. It is because nations tend to stupidity and baseness that mankind move so slowly; it is because individuals have a capacity for better things that it moves at all."

Jag läser vidare och återkommer om denna bok.

En av promenaderna tog oss till fårhagen. Där kunde jag känna mig som en fårskalle bland fårskallarna.

* Tack till Christina Sjöholm för lästipset! Christina har översatt Gissings "Vid Joniska havet" (Atlantis 2004), som jag skrev om här.