Boa kyrkstig, mot stillheten

Klockan är nio när jag parkerar vid Okome kyrka, rundar kyrkogården och med lätt packning i ryggsäcken går in på vägen mot Gällsås, förbi några villor och så till vänster längs Furulidsvägen och ut ur byn. Det är sjutton grader och mulet. Molnen är låga och ser ut att när som helst kunna släppa ifrån sig regn.
Efter en kvarts vandring passerar jag ett litet vackert sommartorp, där två tyska(?) kvinnor står och sträcker på sig utanför dörren och tar första morgonciggen.
Jag frågar om vägen. De vet inte något om Boa kyrkstig, men menar att en skylt finns lite längre fram. Vilket är helt riktigt.

Hela den sex kilometer långa kyrkstigen är ganska väl utmärkt, med skyltar, pinnar eller gula stenmarkeringar.

Mestadels är det mjuk skogsstig. Ibland sammanfaller stigen med en skogsväg, men lika ofta går den, nästan demonstrativt, parallellt, bara några meter vid sidan om. Kyrkstigen är äldre än skogsbruket.

Den letar sig genom skogen, upp och ner, undviker skickligt mossarna, utnyttjar höjdlägen, passerar bäckar på lämpligaste stället.

Och jag tänker på Lars Gustafssons dikt "Ballad om stigarna i Västmanland", där han skriver

… dessa stigar är envisa,

de vet vad de vill och med vetskap

kombinerar de en betydande list.

Du går mot öster, kompassen visar envist öster,

stigen följer trofast kompassen, som ett streck,

allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.

I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?

Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.

Den för oss runt, med tryggheten hos en

som varit med förut. …

och så är det här också. Skogen är omväxlande granskog av olika åldrar, lövskog, ibland öppen bokskog. Sten och klippor, kuperat. Vissa partier ren urskog, med massor av nedfallna träd.

Efter en bäck går stigen brant uppför, över Äskåsens krön, 183 meter över havet. Då är man halvvägs mellan kyrkan och Boa. Där finns tre vilostenar, men ung och ganska rask som jag är fortsätter jag mot Boa.

Boa var kyrkstig mellan byn Boa vid Ätrans strand och Okome kyrka. Den är sex kilometer lång. Hembygdsföreningen håller den i stånd och ordnar vandringar, har jag sett.
Om Boa skriver Bexell helt kort i "Hallands historia och beskrivning" från 1817-1819:

"Boa har högt läge vid skogen och Etraån. Åkern stenbunden och utmarken inskränkt."

Efter kraftverksdambygget nedströms vid Yngeredsfors i början på 1900-talet hamnade så gott som all åkermark under vatten.

Vid Pukasjön finns en gammal husgrund, Pukasjöhult. Klockan är halv elva när jag slår mig ner för att äta en macka. Men även myggen vill äta, så jag får packa ner och gå vidare.

Det sluttar neråt mot Ätran. Och där nere ligger Boa. Numera ett prydligt (som tror jag) sommarboende. Jag sätter mig på en sten och tar en kort paus med kaffe och choklad.

Går sen vidare längs grusvägen vid Ätrans högra strand.

Jag försöker sakta ner farten för att spara på krafterna. Men det är svårt. Placera mig på en välhållen grusväg och jag faller strax in i en rask marschfart. Det är något med ljudet av fotsteg i gruset, den jämna rytmen.

När jag närmar mig Yngeredsfors kraftstation hör jag på avstånd ett kraftigt oväsen som växer och växer och stör tystnaden. Det låter som om man håller på med blästring av plåt. När jag passerat dröjer det länge innan det tonar bort.

Nu blir det asfaltsväg. Ett rådjur står länge och iakttar mig når jag kommer gående, innan det hoppar in i vegetationen. Här finns en vacker stengärdsgård. Men det som en gång var odlat och betat är nu igenvuxet.

Ner förbi Ögärdet, Åviken och Heden. Vid Jordsbacka går jag över en vall ner till Ätran, slår mig ner och äter en välförtjänt lunch under alarna vid stranden. Kaffe, tunnbröd med skinka och ost, ägg, choklad.

Där jag sitter och ser ut över vattnet som långsamt strömmar mot havet ser jag ingen bebyggelse. Bara vatten och grönska. Från motsatta stranden hörs en motorsåg. Barnröster. Invid strandkanten är vattnet stilla. Moln och träd speglar sig. I denna stillhet är min värld bara den plats där jag är, i nuet. Kroppens tyngd, ljuden, ljuset över vattnet. Det är denna stillhet jag söker. Det är för den jag går. Det som är här och nu. Och det är gott.

Vid två är jag tillbaka vid kyrkan och går en sväng genom kyrkogården, läser gårdsnamn på stenarna och känner igen en del. Lite trött efter drygt sexton kilometer, men tillfreds med vandringen och när jag slår mig ner för en sista kopp kaffe känner jag en välförtjänt vila sprida sig i kroppen.
Det är fortfarande mulet. Men det kom inget regn.