Lars Gustafsson har givit ut "Mot noll. Matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet" (Art Factory, 2011), med ett förord av Lars Gustaf Andersson.
Det är en liten behändig 88-sidig volym. LGA skriver i förordet att boken är "en komprimerad version av de viktiga underströmmarna i Lars Gustafssons författarskap." Här behandlas "Tid och rum, Pascal och Aristoteles, evolution och död, ljusår och galaxer", inga futtigheter, alltså. Och den vane Gustafssonläsaren kan räkna in käpphästarna: t o m Tomteskurburken dyker upp.
Här finns saker jag inte alls förstår (matematiken), saker jag tycker mig förstå och så saker som gör att jag ständigt vill återvända och läsa vad denne snillrike författare skriver om egendomligheter hos världen och människorna.
Jag antar att det antingen är så att man inte alls kan med honom - eller så kan man bara inte låta bli att läsa honom. Jag tillhör den senare gruppen. Som LGA skriver, Lars Gustafsson får en att känna sig en smula mer intelligent än man är, och det är väl ingen dum sak - sen må det vara en illusion...
Det är småstycken, ett par eller några sidor, miniessäer, om man så vill.
Ett tema är jaget som illusion.
"Alltsammans uppkommer av det enkla skälet att vi tror att vi är någon.
En fontän, en flammande låga, de koncentriska vågorna kring en sten som kastats i vattnet - allt vore bättre bilder för vad ett mänskligt medvetande är, än det genom livet tåligt kringburna hjärnakvariet som förblir som det är också när fiskarna byts ut. Jaget tänker jag mig så: Den ena fisken efter den andra kommer fram till akvariets glasvägg och nosar. De kan vara förvånande lika, ibland förvånande olika. Och man väntar på den riktigt fula fisk som ännu inte har visat sig.
Vi är en process och ingenting annat. Alla de ögonblick som förbrukades med att skriva detta finns på sin plats.
Bara jag finns inte på min plats. Ty den som började denna text och den som avslutar den är inte de samma."
12 kommentarer:
Hej Lennart!
Som du säkert noterat är jag också sedan länge en ivrig Gustafssonläsare. Köpte och läste med stort utbyte den bok du skriver om här redan i vintras, men det var mitt i en arbetstyngd period så jag tänkte att jag skulle återkomma den till senare med en långsammare läsning... ;-). Så tack för påminnelsen!
Det är ju tankedigra essäer som trots sin lättsamma lekfullhet kräver eftertänksamhet. Och som du säger är det ett genomgående tema hos Gustafsson detta med jagets gåtfulla väsen och frågan vad en människa är. Känslan av att man kanske bäst närmar sig ontologiska frågor med ett poetiskt och metaforiskt språkbruk, och att man då kan hämta inspiration även från matematikens och naturvetenskapens områden.
Hej Einar!
Jo, jag har väntat på att du skulle skriva något om den här boken. Jag kom på för ett tag sen att jag inte läst den. Nu har jag läst den två gånger.
Om jag läser "Om en förförelse från berättelsens sida" ytterligare en gång - och tänker lite till - så kanske jag kan kommentera dess resonemang, som är mycket intressant.
"En viss förförelse från berättelsen har kommit oss att tro att sådana händelser som den franska revolutionen var sammansatta element i ett scenario, men detta scenario existerar ju bara i efterhand. Det finns ingen förhandsberättelse för den franska revolutionen, lika lite som det finns för den moderna fysikens utveckling, eller Första Världskrigets utbrott."
Och hur gestaltar sig våra liv, hur skapas den berättelsen? Här finns mycket att fundera på.
"Vi är en process och ingenting annat" gillar jag.
För övrigt har jag inte läst något av Gustafsson, borde kanske?
Lena,
[efter att ha hämtat mig]: ja, du borde läsa något av Lars Gustafsson! Vad du ska börja med vågar jag inte säga, det finns många bud där... kanske "Tennisspelarna"...
Tennispelarna är en utmärkt ingång; den läste jag vid en tid när jag inte alls gillade LG - liksom bara på prov. Han bestod "provet" kan man lugnt säga.
Jaget som process är förstås ingen ny tanke, utan närmast buddhistisk, och tennispelarna leker ju också en del med zenbuddhistiska elementa. Det gör inte saken sämre.
När man säger egotrippad, menar man fyrkantig, stolpigt fatsnitad vid sitt jag - eller hur?. Men jag tror också - på något upproriskt sätt - att det är lättare att sitta och vara "jaget-en-process" vid dignande bord, än det är för ett kämpande stadium: Egyptisk revolution, kvinnokamp, Ådals-marscher, eller vad det vara må. Jag gillar hela tanken, men har svårt för nästan alla som predikar fred och frid och processidentitet i ett estetiskt avskilt rum. Nu sa jag nästan något elakt om den fine Gustavsson, men jag gillar honom i alla fall. Måste bara hålla emot - lite.
Fast, Gabrielle, jag skulle vilja påstå (återigen på det där icke hungriga, övergödda sättet) att det är just i omvälvningarna, revolutionerna som det blir extra viktigt att inte glömma bort "jaget som process". Varken jaget eller omvälvningen får stelna.
Och ja, jag lovar att försöka mig på Gustafsson. Jag kan till och med tänka mig att göra det, trots att Lennart inte vill läsa Shevek av Ursula LeGuin. I den romanen visar författaren vad som menas med att revolutionen inte får tillåtas stelna.
(Jag hoppas att Lennart inte tar alltför illa upp av påhoppet i kommentaren.)
Gabrielle,
det är lätt att reta sig på Lars Gustafsson, inte minst politiskt, men kärnan, eller det djupa skiktet, eller botten, eller den långa linjen i hans författarskap är en existentiell nyfikenhet och en förmåga att ställa frågor och att hitta fram till det där för alla lika, som gör att åtminstone jag förlåter alla dumheter… Och han har blivit bättre med åren.
Frågorna kring vad "jag" är behöver ju inte stå i motsättning till ett samhällsengagemang, där håller jag med Lena. Dessutom for practical reasons fördrar jag att leva vidare i illusionen om ett någorlunda fast jag, med personnummer och allt. Det är enklast så…
Lena (alias northofsweden),
jag blir inte sur, tvärtom, jag beundrar din outtröttliga LeGuin-kampanj :-)…
Minns du förresten inte att jag läste och uppskattade
"The one who walked away from Omelas"?
Och, OK: om du läser "Tennisspelarna" så läser jag "Shevek"!
PS till lena:
kanske ska jag istället rekommendera LG:s "Det sällsamma djuret från norr - och andra Science Fiction-berättelser" (1989).
"Någon gång under det fyrtionde årtusendet efter Kristus samlas åtta marinofficerare (som i själva verket är åtta rymdlorder som i själva verket är en enda rymdlord) i mässen på ett gammalt rymdskepp för att under gemytliga former underhålla varandra."---
Jag håller med alla, inklusive mig själv. Jag tror på ett växelbruk mellan jaget som vilja och jaget-som-process.
Det är klart att herr Gustafsson är en självständig klar begåvning, som man kan njuta av hur länge som helst, utan att bry sig om hans lilla politiska hybris. (Men någon målare är han fanemej inte).
Jag kollade i bokhyllan igårkväll och upptäckte En bok för allas Yllet av Gustafsson. Kan väl börja med den för enkelhetens skull ...
Skicka en kommentar