Vad gör man när en envis och iskall sydostlig vind gör det omöjligt att hålla en dräglig temperatur i huset, när man drabbats av den sedvanliga senvinterdepressionen och inte kan läsa och inte tänka, när man bara väntar på våren?
Jo, tillsammans med sin följeslagerska ger man sig ut på en vandring runt och tvärs över Nycklamossen i Stamnared.
Medan vi går ljusnar det och vinden känns inte och till slut lyser solen. Vi kan sitta och fika i skogskanten.
Det är en mycket säregen miljö. Tack vare att det är fruset kan vi gå ute på mossen.
Här tas fortfarande upp torv i liten skala. Man harvar, låter den torka och tar sen upp den för hand.
Vi tillryggalägger drygt åtta kilometer. Det börjar nästan skymma när vi uppe i skogen passerar Svartadamm.
4 kommentarer:
Tack för det. Så vackra bilder! Tycker särskilt om den med snö i förgrunden och smala vita stammar i fonden.
Och jag gillar huset. Arkitektur ska inte vara för komplicerad!:)
Biotopen mosse - som vi tycks ha rätt lite av i mina trakter runt Stockholm, har jag främst upplevt i Dalsland och Lappland. Att gå i mossvätan med bara fötter och se de första hjortronblommorna är stort, och att sen gå dit igen och plocka bären, med mygg surrande runt huvudet, är en dejlig kamp.
Dina bilder har alltid det där goda lugnet. Även om mossarna en gång i tiden var riktiga arbetsplatser.
Jag har för mig att Ivar Lo, i "Pubertet" hade just sin stora mosse, och milaskog, att gå till när han ville bli sig själv. Ifred för familj och samhälle.
Tack för vänliga kommentarer, alla tre!
Det goda lugnet kommer ofta ute i naturen, gärna då efter en viss ansträngning, när man sitter med kaffe och något gott att äta och känner den goda vilan sprida sig i kroppen.
Och Karin, om det hade varit en solig sommardag hade man kunnat gå nära väggen av omålade, lite torrspruckna bräder, beundrat linjerna i det vackra mönstret och lagt handen på den sammetsmjuka ytan och känt värmen...
Såna dagar kommer väl...
Skicka en kommentar