Försoningen hos Thomas Bernhard

Fullblodsmisantroperna, de där totalt kompromisslösa människohatarna, hamnar till slut (eller borde hamna, om de är konsekventa), i valet mellan att antingen på något radikalt sätt lämna det här livet eller att på något sätt försona sig med tanken att världen en gång nu är som den är och att även de är människor bland människor.

Thomas Bernhards alter ego i "Gamla mästare", Reger, når till slut fram till denna punkt.

Vi får lyssna till den gamle rentieren Regers diatriber, en strid ström av åsikter och omdömen, återgivna av vännen Altbacher. Reger har valt ut den tålmodigt lyssnande Altbacher till sin förtrogne. Han behöver någon som lyssnar. Han tycks ha ett outtömligt behov att uttrycka sin syn på världen och människorna.

Reger har bett sin vän att komma till Konsthistoriska museet i Wien. Han har något mycket viktigt att berätta för honom. Altbacher är förvånad, då dagen för sammanträffandet inte är den vanliga. Han stannar till i salen intill den sal där Reger redan sitter, för att kunna iaktta honom.

Vi får följa vad Altbacher tänker och minns medan han betraktar Reger.

De ses regelbundet på detta konstmuseum, dit Reger gått varannan dag i trettio år bara för att där sitta på en viss bänk i en bestämd sal och betrakta Tintorettis målning "Porträtt av man med vitt skägg". Det är den plats enda plats där Reger kan tänka klart, menar han. Salens temperatur är perfekt.

Och tänker gör han och orerar om allt, från (naturligtvis!) Österrikes politiska och sociala elände och österrikarnas allmänna uselhet (inklusive de smutsiga allmänna toaletterna...) till i princip all konst, litteratur, filosofi, musik och teater. Det mesta dömer han ut som totalt undermåligt och att säga att han inte skräder orden är ett understatement.

Efter hustruns död har han sökt tröst i den goda konsten, hos de Gamla mästarna.

Men vad han då funnit är att, vid närmare betraktande, även alla gamla mästare inom t ex konsten egentligen är behäftade med diverse fel. Han kräver det perfekta och finner att inget är perfekt.

"De Gamla mästarna tröttar snabbt ut oss om vi ser på dem utan skrupler och de gör oss ständigt besvikna när vi underkastar dem ett ingående betraktande, när vi gör dem till ett så att säga hänsynslöst objekt för vårt kritiska förnuft ...".

Ja,

"Konsten i sin helhet är ju inte heller något annat än en överlevnadskonst, det faktumet får vi inte lämna obeaktat, den är ett försök, som inalles ändå ständigt ter sig rörande till och med för förnuftet, att få bukt med den här världen och dess vedervärdigheter, vilket ju, som vi vet endast är möjligt genom att framför allt ständigt använda sig av lögner och förljugenhet, av hyckleri och självbedrägeri...".

Konsten misslyckas ständigt, är bara en spegel av den ofullkomliga världen.

Reger berättar om hur han mötte sin blivande hustru just på konstmuseet och efter att ha beskrivit deras förhållande i ganska misogyna termer mynnar det hela ut i en kärleksförklaring och i insikten om att när han förlorade henne förlorade han också allt.

"Jag trodde alltid att det är musiken som betyder allt för mig, ibland också att det är filosofin, det goda och det främsta och det allra främsta författarskapet, att det helt enkelt är konsten överhuvudtaget, men allt det, hela konsten, vad det vara må, är ingenting jämfört med denna enda älskade människa. [ ...] just i livsavgörande ögonblick är vi lämnade åt oss själva av dessa betydande och stora och som man säger odödliga, de har inte mer att ge oss i ett sådant livsavgörande ögonblick än faktumet att vi är ensamma också mitt ibland dem, är utlämnade åt oss själva i en fullkomligt fruktansvärd mening..."

Det är nu, långt efter hustruns död, vid 82 års ålder, som Reger kommit fram till denna insikt om existensens grundläggande utsatthet. Han trodde sig länge kunna finna skydd i Konsten, i det perfekt sköna, men finner till slut att den bara är just en "överlevnadskonst", att ingenting kan ersätta en älskad människa.

Ja, han går så långt som till att säga att "Utan människor har vi inte den minsta överlevnadsmöjlighet..."

Det Reger ville framföra till Atzbacher var en inbjudan till att följa med honom på en föreställning på den förhatliga Burgtheater, som Reger alltid avskytt och inte besökt på årtionden, för att se en uppsättning av "Den sönderslagna krukan".

Så mynnar "Gamla mästare", liksom "Skogshuggning", som jag ser det, ut i ett slags paradoxal försoning med att vara "utlämnad åt den här hemska världen", som den nu är, när man nu en gång är människa bland människor.

Jag tänker på de tre romaner av Thomas Bernhard som jag nu läst.

Hur förhåller sig den radikala misantropin till det som jag uppfattar som en försoningstanke? Hur hänger de ihop? Och humorn hos Bernhard som en del talar om. Jag ser den inte riktigt här. Om den inte finns i överdrifterna i sig, i det besinningslösa som ibland blir parodiskt? OK... Misantroper som utvecklar en svart humor är ju roliga, medan misantroper utan humor är tråkiga (och ofta bara posörer).

Jag vet inte, jag får läsa vidare och tänka vidare.