onsdag 2 februari 2011

Jag fortsätter att läsa Thomas Bernhard

Om Thomas Bernhards hat i "Undergångaren" gällde alla andra människor, alla dessa undermåliga, förfärliga människor som bara var värda förakt, så utvidgar han det i "Skogshuggning" till att även gälla honom själv, i ett självhat, som tyder på en så djup existentiell förtvivlan inför allt och alla att svart är en ljus färg.

(Själv har jag svårt att hata andra människor. Främst av det skälet att hat tar tid och energi och gröper ur ens existens. Bättre då att sudda ut och glömma. Varför låta de dumma bestämma över ditt liv?)

B. har återvänt till Wien från sin Londonexil. (Jag kallar boken namnlösa jag för B. Boken är en nyckelroman och Bernhard stämdes för ärekränkning). Samma dag som han får beskedet att en väninna från ungdomstiden har hängt sig stöter han på paret Auersberger, som en gång varit hans hjälpare och förebilder och får av dem en inbjudan till en "konstnärlig kvällsmåltid", där huvudattraktionen är en äldre skådespelare, som ska ansluta efter en Ibsenföreställning.

Åter är det ett långt oavbrutet textflöde, utan stycke- eller kapitelindelning; en B:s inre monolog där han under kvällen, sittande i en fåtölj, vid matbordet, i röksalongen, återger sina minst sagt beska omdömen om sällskapet; minnen från deras intensiva umgänge för tjugo och trettio år sedan; hur dessa kulturmänniskor nu har sålt sin själ, har anpassat sig till det vedervärdiga officiella Österrike, har förrått alla ideal och gjort konstnärlig och moralisk bankrutt.

De betydde visserligen allt för B. när han ung och fattig kom till Wien, men de sög bara ut honom och utnyttjade honom på alla sätt och nu när han nått framgång hatar de honom lika mycket som han hatar dem. Det som styr livet människor emellan, den bärande principen är att
"[m]änniskor träffar på varandra och går in i en vänskap, står bara inte ut med denna vänskap utan intensifierar den tills den brister och hatar därefter varandra i decennier."
Men efterhand dömer B. också sig själv, ser och erkänner sin egen lumpenhet och sin egen falskhet och oärlighet. Det var lika mycket han som använde dem för att främja sina intressen. Det han tillvitar de andra tillvitar han också sig själv. I en värld full av svek och lumpenhet är han inget undantag.

När B. lämnar tillställningen kysser han, som för tjugo år sedan, den hatade Fru Auersberger på pannan till avsked och prisar hennes sångkonst och han hatar sig själv för att han gör det, men kallar situationen för en nödsituation.
"För att rädda oss ur en nödsituation, menar jag, är vi själva precis likna förljugna som dem vi oavbrutet kritiserar för deras förljugenhet och för vars skull vi ständigt föraktar dem och släpar dessa personer i smutsen, så förhåller det sig; vi är inte alls bättre än de personer vi oavbrutet bara upplever som outhärdliga och vidriga personer, än de frånstötande människor vi vill ha så litet som möjligt med att göra och är likadana som de. Vi förebrår alla dessa personer allt möjligt outhärdligt och vedervärdigt och är kanske ännu mer outhärdliga och vedervärdiga än de, menar jag."
Ja, det är sannerligen en fascinerande läsning.
Om jag tyckte att "Undergångare" var visserligen briljant, men hade något mekaniskt i sin maniska prosa, gick på tomgång ibland, på gränsen till parodi på sig själv, så är "Skogshuggning" lika maniskt malande, men också mer musikalisk med alla sina omtagningar och upprepningar. Eller har jag bara fallit till föga för Bernhards stil, accepterat den, låtit mig förföras?

Dessutom gör de våldsamma kasten mellan hat och självhat, mellan förlöjligande och självförlöjligande, mellan fördömande och självfördömande att det här hela tiden finns en spänning som driver på och gör att man bara måste läsa vidare.

Till slut vandrar B. ut i den Wienska natten, från "denna auerbergerska mardröm" och
"tänkte under vandringen att den här staden som jag går genom, hur fasansfull jag än alltid upplever och alltid upplevt den, ändå är den bästa staden för mig, detta förhatliga, för mig alltid förhatliga Wien, är nu med ens återigen det bästa, mitt bästa Wien och de här människorna som jag alltid hatat och som jag hatar och som jag alltid kommer att hata ändå är de bästa människorna, att jag hatar dem men att de är rörande, att jag hatar Wien och att den ändå är rörande, att jag förbannar och ändå måste älska dessa människor och att jag hatar detta Wien och ändå måste älska det..."
Jag går nu vidare i min Bernhardläsning med "Gamla mästare".


(Thomas Bernhard: Skogshuggning. Översättning: Jan Erik Bornlid. Tranan, 2007.)

3 kommentarer:

Karin S sa...

Ja, där fick du med det där slutet som jag blev lite betänksam inför. Gör inte den insikten hela boken "onödig"? Om han nu ÄNDRAR sig i slutet, vad menade han då egentligen?

Jag tyckte, vill jag minnas, att berättarperspektivet, som ju mest är en sorts halvslumrande typ nästan helt dold bakom en dörr i hallen, i den där fåtöljen, var fascinerande. Han är där men lyckas ändå göra sig osynlig, han kan lyssna på dem utan att de märker honom...

Vill minnas att jag hoppade över en del i slutet, så jag är nog inte en riktigt Bernhard-fan, nej.
Han är för dyster för mig.

Nu var jag i alla fall först!

Lennart Erling sa...

Karin,
jag tycker nog att B. genom att dra in sig själv, genom självhatet, förflyttar sig ner i misantropins lägsta krets, och därmed på något sätt demokratiserar sin syn. Han är själv inget undantag.
Och sällan har jag läst en prosa som så hårdhänt (om man väl gett sig i dess våld) driver en framåt, tvingar en att läsa på...
Nu blir det "Gamla mästare".
Sen får jag nog läsa Wodehouse...
Din vinjettbild, förresten, är mycket Wodehousesk...

Gabrielle Björnstrand sa...

Åh, all denna surhet, inte utan självironi. Med humorn liksom dold i saltkristallerna. Jag börjar längta efter att läsa TB igen.