För att inte förintas av världen måste han angripa den.

Efter att ha läst "Wittgensteins brorson" måste jag medge att Thomas Bernhards oavbrutna utbrottsprosa kan vara rolig.

Eller: den är rolig, i sin frenetiska uppsluppenhet, där hiskliga överdrifter och nattsvart pessimism serveras i groteskt parodisk form. Man kan med Bernhard, just i hans överdrifter, skratta åt världens elände. Det är kanske helt enkelt Bernhards strategi, att göra världen skrattretande, för att stå ut med den.

Nu när jag läst fyra verk av Thomas Bernhard, närläst dem, utan att skaffa mig en bild av det totala författarskapet, läser jag Anders Olssons och Daniel Birnbaums intressanta efterord i "Helt enkelt komplicerat" (Norstedts 1991) och finner där mycket som bekräftar min läsning.

Anders Olsson skriver:

"Att läsa dessa verk innebär, ofrånkomligen, att rent grammatiskt bli delaktig av det vanvett som rullas upp. Det är en lika skrämmande som euforisk upplevelse. Att läsa dem innebär att villkorligt säga ja till den tvångsmässiga upprepningen och rigorösa tankestilen, och därmed ingå en säregen pakt med galenskapen. Alternativet är att lägga ifrån sig boken."

Ja, när jag läser Bernhard lämnar jag, eller tvingas lämna, mitt normala sätt att läsa: det går inte att läsa honom långsamt, det gäller att hålla i hatten och låta sig dras med av det maniska malandet, som dock inte är mekaniskt, utan melodiskt varierat - och ganska oemotståndligt när man väl accepterat det...

Bokens skildring av Bernhards vänskap med Paul Wittgenstein, hans själsfrände och like i många avseenden, är gripande. Olikheten dem emellan kanske kan sägas bestå i att medan Paul dukar under, går in i sin sinnessjukdom och till slut dör, som en reaktion på inre och yttre tryck, så kan Bernhard värja sig och överleva tack vare sitt skrivande.

Bernhard uppmanar vännen att skriva sina memoarer, men allt denne lyckas åstadkomma under flera år är tio eller elva sidor - till skillnad mot Bernhards frenetiska produktivitet.

Jag läser och läser om flera stycken, t ex det där Bernhard skriver om sin olycksaliga kaféuppsökarsjuka.

Eller när han ska motta Vetenskapsakadmiens Grillparzerpris och anländer till lokalen och ingen känner igen honom, så han sätter sig mitt bland publiken och förvirring uppstår på hederstribunen när han inte är på plats. Till slut upptäcker en medlem av akademien honom, men han vägrar flytta på sig om inte Vetenskapsakademiens president hämtar honom. Talen är tomt strunt, ingen notis tas om Bernhard, hela prisceremonin blir en fars och till slut får han nog och lämnar lokalen i vredesmod.

Ett av Bernhards stilgrepp är kursiveringar av ord och uttryck.

Han vill läsa en artikel i Neue Zürcher Zeitung och i sina försök att hitta ett försäljningsställe i Österrike jagar han och hans vänner runt i bil, mil efter mil till stad efter stad, kors och tvärs i detta, som Bernhard hävdar, kulturlösa land där man inte kan köpa Neue Zürcher Zeitung någonstans och en komisk effekt uppstår rent grafiskt när gång på gång Neue Zürcher Zeitung upprepas kursiverat (23 gånger på tre sidor, tror jag).

"Och, detta måste uttryckligen sägas, i en öppen bil, vilket för oss tre oundvikligen ledde till en förkylning som pågick i veckor."

De båda vännerna sitter på kaféer och iakttar folk och hela tiden finner de något att racka ner på. Angreppen är ibland på ganska låg nivå.

"Om vi på Sacher satt i vår vrå hade vi genast ett offer för våra spekulationer. [ ... ] om en infödd eller utlänning här ... åt sin tårta alldeles för fort, hällde i sig sitt kaffe alldeles för girigt, hur som helst, då gick det exempelvis ut på att brännmärka den stupida glupskhet som allmänt hade gripit omkring sig under de senaste årtiondena. Från en tyska, vilken som till straff iklädd sin smaklösa päls glufsade i sig vispgrädde, kunde vi exempelvis utan omvägar härleda vår motvilja mot alla tyskar i Wien, från en holländare i knallgul pullover, som satt vid fönstret och som, i tron att han inte var iakttagen, oupphörligt med högra pekfingret petade ut stora feta kråkor ur näsan, var det för oss inte långt till det total fördömandet av allt nederländskt..."

Det verkar som om jag kommer att fortsätta läsa Bernhard. Åtminstone de självbiografiska böckerna som finns översatta. Jag är långt ifrån färdig med honom.

På ett ställe karakteriseras vännen Paul och formuleringen glider över i att gälla även för Bernhard:

"Det fanns ingenting som han inte anklagade. Folk som han fick ögonen på förblev aldrig längre än den allra kortaste tid oantastade, strax hade de ådragit sig en misstanke och gjort sig skyldiga till ett brott eller åtminstone en förseelse, och de gisslades av honom med de ord som också är mina, när jag opponerar mig eller värjer mig, när jag måste rycka ut mot världens oförskämdhet, om jag inte vill dra det kortaste strået, bli förintad av den."

Jag tror detta säger mycket om Bernhard.

För att inte förintas av världen måste han angripa den.