torsdag 27 januari 2011

Jag läser Thomas Bernhard

Jag har läst en förfärlig bok om förfärliga människor i ett förfärligt land.
Den förfärliga boken är Thomas Bernhards "Undergångaren" (1983); de förfärliga människorna är det anonyma berättarjaget och hans ungdomsvän Wertheimer och med få undantag samtliga andra i boken karakteriserade människor; det förfärliga landet är Österrike.

Boken består av berättarjagets monomant malande inre monolog - intryck, minnen och tankar - och utspelar sig under hans ankomst till ett i hans ögon avskyvärt värdshus, med en avskyvärd värdinna, i en avskyvärd by.

Monologen löper som ett oavbrutet textflöde över 181 sidor, i den utgåva jag läst. Att jag kursiverat adjektiven här ovan är inte utan orsak. De återspeglar berättarjagets kategoriska förakt för allt och alla.

I berättarjagets minne spelas historien upp, om de tre deltagarna i Vladimir Horowitz högre seminarium för pianister i början av femtiotalet: berättarjaget, Wertheimer och Glenn Gould.

Under seminarietiden blir de tre vänner. De bor ihop, de övar tillsammans. Glenn Gould framstår genast som den ojämförligt mest begåvade av dem. Mycket riktigt blir han strax därefter geniet, den mytomspunne Glenn Gould. Berättaren menar att han själv, trots att han föga blygsamt menar sig vara bäst i Europa, inte kan fortsätta och skapa sig en karriär som konsertpianist - eftersom han inte är bäst. Han slutar spela och ger bort sin Steinway till en lärardotter, "för att slippa pinas av den längre".

På något sätt är allt Glenn Goulds fel: "Om jag inte lärt känna Glenn Gould hade jag förmodligen inte givit upp pianospelet och jag skulle ha blivit pianovirtuos och kanske också en av de bästa i världen".

Men Wertheimer ger inte upp. Han fortsätter öva under flera år, trots att det enligt berättaren är meningslöst och bara värt förakt. Han är dömd till undergång, han är en undergångare.

Alla tre är rikemanssöner, ekonomiskt oberoende. Alla är i opposition mot sin borgerliga bakgrund. Bara Gould lyckas. Berättarjaget lever ett liv där han kompromisslöst dömer ut allt och alla, inklusive sig själv. Han bränner de manuskript där han i sin spanska exil försökt skriva en bok om Glenn Gould.

I bokens nu är Wertheimer död. Efter föräldrarnas död lever han med sin syster närmast som fånge i en Wienvåning och på ett lantligt gods, sysselsatt med sina meningslösa övningar, alltmer isolerad. När systern till slut lyckas bryta sig loss och gifta sig med en rik schweizare hämnas brodern genom att hänga sig i ett träd utanför parets hus.
Följdriktigt, enligt berättarjaget.

Vad vill Bernhard säga med den här boken? Om vi nu ska se berättarjaget som Bernhards alter ego?
Att allt annat än det absolut bästa, det perfekta, det geniala, bara är meningslösa dumheter? Att Österrikes land och folk är alltigenom ruttet och fult och bara värt förakt? Att tillvaron över huvud taget är en pina, med alla dessa undermåliga medmänniskor?
Textens totala misantropi - ska vi ta den på allvar?

Jag har alltid haft lite svårt för hundraprocentiga misantroper. Oftast är de totalt självupptagna allvarsmän utan någon humor. Perspektivet är snävt. Och de trasslar alltid in sig i självmotsägelser och inkonsekvenser, eftersom de lever i ett samhälle.

Jag har lite svårt att läsa den här texten utan att tycka att den ibland börjar bli jargong och glider över i en parodi på sig själv. Hantverket är det verkligen inget fel på. Texten är utomordentligt skickligt gjord. Man kan bara acceptera och läsa på. Men ganska snart tycker man sig ha förstått vad författaren vill säga. Och frågar: och?

Det ligger kanske något i vad den avskyvärda värdshusvärdinnan säger om "de fina herrarna" med alla sina pengar och all sin tid:
"Själv hade hon aldrig nog med pengar och aldrig nog med tid och hade inte ens varit olycklig, till skillnad från de av henne apostroferade fina herrarna, som alltid hade nog med pengar och nog med tid och oavbrutet talade om sin olycka."
Jag har förstått att Thomas Bernhard är en kultförfattare för många. Mitt förhållande till Bernhard är inte avgjort genom denna första erfarenhet. Jag går vidare med "Skogshuggning" och "Gamla mästare".

(Thomas Bernhard: Undergångaren. Översättning: Jan Erik Bornlid. Tranan, 2004.)

12 kommentarer:

Bengt O. sa...

Bernhard var en hatad och avskydd författare i Österrike. Han ansågs som fosterlandsförrädare och nästbesmutsare. Hans dramatik främjades emellertid i Wien av den tyske (sic!) teaterchefen Claes Payman som satte upp hans pjäser på nationalteatern med briljanta skådespelare. Hans drama "Heldenplatz" väckte enorma reaktioner och bidrog väl till att Payman fick sparken som teaterchef. Uppretade Österrikare körde upp vagnar med hästgödsel utanför Burgteaeter och dumpade innehållet där. Haider firade triumfer och mera frisinnade politiker vågade inte ta ställning utan håhade och hummade.

Men sedan dog Bernhard och då blev det annat ljud i skällan. Han är nu en firad nationalförfattare och "en av oss." Hans testamentariska förbud mot uppförande av hans dramatik i Österrike nonchaleras högaktningsfullt.

Så är det här. Man skall bara vara död så ordnar sig allt. Det samma komer att ske med Elfriede Jellink, för tillfället utstött varg i veum, men garanterad att bli nationalidol och "vår ende nobelpristagare." Bara hon har vett att dö först.

Nu kanske det här verkar anti-österrikiskt men jag skulle vilja se den litteratur eller dramatik som i Sverige kan uppväcka samma slags reaktioner. Här betyder kulturen något i vardagslivet även om man ibland måste ställa sig undrande -eller rent av förtvivlad- inför dess yttringar.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jag vet inte jag. Men jag hade mycket roligt i sällskap med "Wittgensteins brorson", visst var den svart, men också full av salt. Humor.
Minns en enda sak som jag tyckte så mycket om hos Thomas Bernhard, han var ihop med en mycket äldre kvinna, och kallade henne alltid för "mein lebensmensch", min livsmänniska.

I övrigt hade TB en överjävlig barndom, och det blir ju inget gosande av det.
Men Österrike; finns det någon från Karl Kraus, till Ingeborg Bachmann, till Canetti, till Jelinek och TB, som liksom TRIVTS där.
Nåt fel är det väl. I den självrättfärdiga nazianstuckna borgerlighetens stamort på jorden?

Einar J sa...

Intressant att påminnas om denna bok av Bernhard som jag själv läste för några år sedan.
Jag förstår dina reservationer, men måste tillstå att han trots allt tillhör mina favoriter.
Det finns en fantastisk energi i hans prosa som säkert är sprungen ur denna otvetydiga misantropi, och som också "unterwegs" avsätter många intressanta iakttagelser om kultur och människoöden. Jag håller med Gabrielle B om att den svarta humorn också är ett försonande drag.
Jag har nyligen läst den första delen ("Orsaken") av hans självbiografi i fem delar. Den skildrar en ung människas plågsamma uppväxt, hur ett känsligt barn kastas mellan grymma internatskolmiljöer och kvävande skyddsrum undan krigsslutets bombkrevader. Med den barndomen får man en viss förståelse för den mörka livssynen.

Alt-Wien sa...

Mycket fin text och intressant diskussion.
För att besvara Gabrielles fråga. Fram till 1918 var Österrike (och resten av imperiet) säkert en bra biotop för författare. Karl Kraus smädade allt och alla, men hade också en entusiastisk publik. Stämningen var en aning morbid och man var "misantrop" på samma sätt som man i andra länder var vegeterian eller friluftsentusiast; det var ett sätt att leva.

1918 krympte Österrike men Wien växte. Nya författare strömmade till (Joseph Roths generation) och staden var fortfarande ett litterärt centrum, kanske i ännu högre grad än före 1914.
De författare som då levde i Österrike saknade sedan under exilåren 1938-45 bittert sitt land.

Det är först med Th. Bernhards och Jelineks generation som ättikan (hatet) inte längre serveras i champagneglas; nu först är det äkta och på liv och död. Men nu handlar det ju också om den kvardröjande fascismen, oviljan att bearbeta det förflutna, kulten av Haider etc.
Mycket intressant är också den i Sverige okände Hans Lebert, särskilt romanen "Wolfshaut" från 1960.

Lennart Erling sa...

Jag gjorde mig medvetet okunnig om det jag visste om Thomas Bernhard. Och det var vad en normalt allmänbildad bibliotekarie vet. Jag ville läsa boken utan de glasögonen.
Bernhards barndom och den österrikiska situationen "förklarar" naturligtvis en hel del.
Och det handlar självklart inte om att "hålla med", eller "instämma i" B:s hållning till omvärlden som den kommer till uttryck i "Undergångare". Den är hans och den är unik.
Det är just de kvalificerade författarskapen (som B:s) som det är mödan värt att ägna tid åt och som man kan lära sig något av. Hur jag kommer att se på B. får framtiden utvisa. Jag fortsätter läsningen.
V. g. "Undergångare" vill jag nog framhärda och hålla fast vid det jag skrev. Humorlös misantropi, svartsyn utan galghumor - det tilltalar mig inte.

Lennart Erling sa...

Hmm… "Och det var vad en normalt allmänbildad bibliotekarie vet." - Det kan uppfattas som en snorkighet gentemot era kommentarer - men det var det verkligen inte menat som! Tvärtom - tack för att ni läser och i viss mån invänder!
Jag har just lyssnat till Glenn Gould och ska läsa vidare i "Skogshuggning"...

Gabrielle Björnstrand sa...

Bengt O, Lennart, Erling och Alt-Wien, intressanta tillskott,
särskilt den senare kommentaren var guld värd för oss som behöver lite mer av historien.
Min bild av Wien pendlar mellan Romy Schneiders filmbaler, där jag absolut hade velat vara med, till viss spritsig arkitektur som jag vagt minns från konsthistorien, till det mycket allvarligare; att en av mina goda vänner, en judisk man, nu död, var född i Wien och flyttad från ett koncentrationsläger till ett annat innan han nådde Sverige. Hans bild av Wien har definitivt beskuggat både Romy Schneider och Konsthistorien. Och några av hans litterära livsledsagare var Ingeborg Bachmann och Karl Kraus. Till sist också Jelinek.

Alt-Wien sa...

Snårig men inte ointressant artikel om "det förfärliga landet":

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/duell-med-ett-vykort

Österrikisk självbild versus författarnas vanmäktiga försök att rasera densamma.

Bengt O. sa...

Ha! Skrivet av en Piefke! Nej skämt åsido, det var bra. Brandt har skrivit fina artiklar om England, Tyskland och inte minst Sverige också.

Lennart Erling sa...

Tack, Alt-Wien, för länk.
Roligt att min påbörjade Bernhard-läsning leder till meningsutbyte. Och artikeln var verkligen snårig.

Jag är halvvägs genom "Skogshuggning" nu. "Bättre" än "Undergångaren". Här skonar Bernhard inte heller sig själv.

Karin S sa...

Här kommer man in alldeles för sent, märker jag. Men strunt samma.
Jag har bara läst en bok av Bernhard, Skogshuggning.
Den var nog UNGEFÄR likadan, förutom att slutet skilde sig lite från resten. När du läst klart, Lennart, kan vi kanske diskutera det. Jag blev nämligen lite besviken på det.

Intressant inblick i Österrikes kulturliv från Bengt, jag funderar på svenska likheter och olikheter, och nog finns de ändå? Tänk på Ingmar Bergmans landsflykt efter det att han hade blivit haffad under repetition av kronofogden? Och på de stämningar Norén väcker, dels den där pjäsen med kriminella på scen, men också hans lunta till dagbok.
Vad gäller Noréns "kvalitet" är jag osäker, Bergman håller väl dock måttet.

Däremot verkar ju IB inte ha särskilt mycket högre status efter sin död (eller har jag fel här?) så där skiljer sig nog de båda länderna åt.
Man skulle, kanske, kunna säga, om Österrike: Bättre sent än aldrig.

Kurt sa...

Ingmar Bergman kan nog komma att nå en högre status även i Sverige i framtiden. Det kan nog bara ta lite längre tid, se t ex på Strindberg, hur lång tid tog det innan han sågs som något annat än en bråkstake?!