Jag läser Thomas Bernhard

Jag har läst en förfärlig bok om förfärliga människor i ett förfärligt land.

Den förfärliga boken är Thomas Bernhards "Undergångaren" (1983); de förfärliga människorna är det anonyma berättarjaget och hans ungdomsvän Wertheimer och med få undantag samtliga andra i boken karakteriserade människor; det förfärliga landet är Österrike.

Boken består av berättarjagets monomant malande inre monolog - intryck, minnen och tankar - och utspelar sig under hans ankomst till ett i hans ögon avskyvärt värdshus, med en avskyvärd värdinna, i en avskyvärd by.

Monologen löper som ett oavbrutet textflöde över 181 sidor, i den utgåva jag läst. Att jag kursiverat adjektiven här ovan är inte utan orsak. De återspeglar berättarjagets kategoriska förakt för allt och alla.

I berättarjagets minne spelas historien upp, om de tre deltagarna i Vladimir Horowitz högre seminarium för pianister i början av femtiotalet: berättarjaget, Wertheimer och Glenn Gould.

Under seminarietiden blir de tre vänner. De bor ihop, de övar tillsammans. Glenn Gould framstår genast som den ojämförligt mest begåvade av dem. Mycket riktigt blir han strax därefter geniet, den mytomspunne Glenn Gould. Berättaren menar att han själv, trots att han föga blygsamt menar sig vara bäst i Europa, inte kan fortsätta och skapa sig en karriär som konsertpianist - eftersom han inte är bäst. Han slutar spela och ger bort sin Steinway till en lärardotter, "för att slippa pinas av den längre".

På något sätt är allt Glenn Goulds fel: "Om jag inte lärt känna Glenn Gould hade jag förmodligen inte givit upp pianospelet och jag skulle ha blivit pianovirtuos och kanske också en av de bästa i världen".

Men Wertheimer ger inte upp. Han fortsätter öva under flera år, trots att det enligt berättaren är meningslöst och bara värt förakt. Han är dömd till undergång, han är en undergångare.

Alla tre är rikemanssöner, ekonomiskt oberoende. Alla är i opposition mot sin borgerliga bakgrund. Bara Gould lyckas. Berättarjaget lever ett liv där han kompromisslöst dömer ut allt och alla, inklusive sig själv. Han bränner de manuskript där han i sin spanska exil försökt skriva en bok om Glenn Gould.

I bokens nu är Wertheimer död. Efter föräldrarnas död lever han med sin syster närmast som fånge i en Wienvåning och på ett lantligt gods, sysselsatt med sina meningslösa övningar, alltmer isolerad. När systern till slut lyckas bryta sig loss och gifta sig med en rik schweizare hämnas brodern genom att hänga sig i ett träd utanför parets hus.

Följdriktigt, enligt berättarjaget.

Vad vill Bernhard säga med den här boken? Om vi nu ska se berättarjaget som Bernhards alter ego?

Att allt annat än det absolut bästa, det perfekta, det geniala, bara är meningslösa dumheter? Att Österrikes land och folk är alltigenom ruttet och fult och bara värt förakt? Att tillvaron över huvud taget är en pina, med alla dessa undermåliga medmänniskor?

Textens totala misantropi - ska vi ta den på allvar?

Jag har alltid haft lite svårt för hundraprocentiga misantroper. Oftast är de totalt självupptagna allvarsmän utan någon humor. Perspektivet är snävt. Och de trasslar alltid in sig i självmotsägelser och inkonsekvenser, eftersom de lever i ett samhälle.

Jag har lite svårt att läsa den här texten utan att tycka att den ibland börjar bli jargong och glider över i en parodi på sig själv. Hantverket är det verkligen inget fel på. Texten är utomordentligt skickligt gjord. Man kan bara acceptera och läsa på. Men ganska snart tycker man sig ha förstått vad författaren vill säga. Och frågar: och?

Det ligger kanske något i vad den avskyvärda värdshusvärdinnan säger om "de fina herrarna" med alla sina pengar och all sin tid:

"Själv hade hon aldrig nog med pengar och aldrig nog med tid och hade inte ens varit olycklig, till skillnad från de av henne apostroferade fina herrarna, som alltid hade nog med pengar och nog med tid och oavbrutet talade om sin olycka."

Jag har förstått att Thomas Bernhard är en kultförfattare för många. Mitt förhållande till Bernhard är inte avgjort genom denna första erfarenhet. Jag går vidare med "Skogshuggning" och "Gamla mästare".

(Thomas Bernhard: Undergångaren. Översättning: Jan Erik Bornlid. Tranan, 2004.)