Pedro Calderón de la Barca: Livet en dröm

Ibland tar böcker lång tid på sig innan de hittar mig.

Någon gång, för ganska länge sedan, det kan ha varit på sextiotalet, i alla fall på den svartvita tevens tid, såg jag en uppsättning av Caldérons "Livet en dröm" och blev helt förtrollad.

Långt senare fick jag syn på Jens Nordenhöks översättning och köpte den. Men den blev stående i hyllan.

Häromdan ville jag läsa något oväntat och när jag lät blicken löpa längs hyllraderna fanns den där, just före Calvino: Pedro Calderón de la Barca: Livet en dröm, Studentlitteratur 1992, med inledning av Staffan Bergsten.

Detta versdrama, som hade premiär vid Filip IV:s hov i Madrid 1635, är en blandning av "metafysisk allegori, politisk maktkamp och kärleksintriger", som Bergsten skriver i inledningen. Och en av huvudfrågorna är den om är vi fria att välja mellan goda och onda handlingar, eller om allt är ödesbestämt. Synnerligen aktuellt, alltså. Byt ut öde mot gener.

I kungariket Polen läser Kung Basilios i stjärnorna att hans egen son, Prins Sigismund, ska bli "den uslaste bland människor, / den grymmaste bland furstar", och låter därför spärra in honom i ett fängelsetorn direkt efter det att han fötts. Där uppfostras han av en hovman.

En dag ångrar sig Basilios och vill pröva om sonen ändå inte kan återinta sin roll som arvprins. Men han visar sig vara just det odjur som stjärnorna sa och uppträder därefter. Fadern låter återigen spärra in honom och han intalas att den korta tiden som prins varit en dröm.

Det är inte fråga om något realistiskt drama. Replikerna är ofta långa och retoriska, och mest till för att föra ut pjäsens budskap till publiken.

När Sigismund vaknar i sin förnyade fångenskap utbrister han:

"... vi lever i en sällsam värld

där livet bara är en dröm:

det som hände mig har visat

att varje människa drömmer

allt hon är i världen

ända tills hon väcks av döden.

Fursten drömmer att han styr,

offer för sin föreställning

härskar han ifrån sin tron.

Men vår makt är bara lån,

inte mer än skrift i vinden,

när döden snart ska virvla

vår aska på sista färden.

[ ... ]

Så vad är livet? Bländverk.

Vad är livet? Dårskap.

Bara skuggor, bara spegling

- det största är just ingenting,

när hela livet är att drömma,

och drömmen själv en dröm."

"Livet som dröm"-motivet är ett urgammalt motiv.

Men så utbryter ett uppror mot Basilios och upprorsmännen befriar Sigismund, vill att han ställer sig i spetsen för resningen. Upproret segrar.

I segerns stund besinnar sig Sigismund. Måste han, som förväntades vara ett vilddjur, verkligen vara det?

"Min natur var ett sovande vilddjur!

Min vrede var ett instucket svärd!

Men ödet besegras inte

med orätt, våld och hämnd,

det rasar bara ännu mera.

Istället måste den som hoppas

nå att betvinga sitt öde,

gå fram med sans och måtta."

"Stora segrar anar jag

i framtidens sköte,

men störst är den jag måste

vinna här idag:

segern över mig själv."

Jag fascineras kanske inte lika mycket idag som jag gjorde då, på sextiotalet, när jag såg TV-teatern. Men det i ordets bokstavliga mening teatraliska i den här formen, utan något som helst anspråk på verklighetsavbildande realism, det tilltalar mig mycket. Calderón försökte inte härma eller simulera verkligheten, men använde en uttrycksform för att uttrycka något om verkligheten.