Jag fortsätter på temat döden.
Är det, märkligt nog, döden och vårt förhållande till den som gör oss till människor? Som skiljer oss från djuren?
Hegel kunde, skriver Bauman i "Döden och odödligheten i det moderna samhället", "med gott samvete [...] sammanfatta historien som en registrering av 'vad människan gör med döden' ".
"Den allmänna överhistoriska och överkulturella förekomsten av begravningsriter och ritualiserad åminnelse av de döda var en av den komparativa etnografins tidigaste och mest slående upptäckter. Varje form av mänskligt liv som påträffats har, hur enkelt beskaffad den än varit, strukturerat behandlingen av de avlidnas kroppar och deras postuma närvaro i de efterlevandes minne. Denna strukturering har i själva verket befunnits vara så universell att upptäckten av gravar och kyrkogårdar allmänt accepteras av förhistoriens utforskare som bevis på att en humanoid stam, vars liv varit omöjligt att iaktta direkt, har passerat tröskeln till mänsklighet."
Kanske kan man parafrasera Friedrich Engels: dödens andel i apans förvandling till människa?
Bilden: Zygmunt Bauman
4 kommentarer:
Den här länken https://secure.web.emory.edu/blogs/livinglinkscenterblog/2009/11/02/35/ kan få en att fundera på hur våra kusiner chimpanserna ser på det där med döden. Våra äldre släktingar neanderthalarna kunde ge sina avlidna en ordentlig begravning, men hur det var med tidigare varianter av förmänniskor vet jag inte.
Björn,
jag lyckas inte följa länken. Det är något fel som inte är riktigt.
Hej, är du säker? Jag kopierade länken jag gav först och klistrade in den och körde, och jag kom till rätt stackars apor. Testa igen. Annars kan du gå in på huvudsidan http://www.emory.edu/LIVING_LINKS/ och fortsätta till sidan som heter blogs, och där finns det hela en bit ner. Funkar inte det får vi hitta på något nytt.
Nu gick det bättre!
Skicka en kommentar