Efter ett inlägg om miserabel litteratur och kritikens misär på Blott Sverige... följde en, nu avklippt, lång kommentarstråd där jag var med på ett hörn. Och jag kunde stämma in i klagosången, det är inte det.
"Varför ska folk av kritiken uppmanas att läsa illa skrivna böcker?", skrev Karin. "...masskulturen, text utan personlighet, utan eget språk."
Jag slog in en öppen dörr, jag är medveten om det, när jag menade att man som läsare kan avstå från att läsa det som inte uppfyller kvalitetskraven eller helt enkelt är ointressant.
Sen förstår jag att man som författare blir frustrerad av hur litteraturkritiken fungerar. I kommentarerna gavs exempel.
Jag tror att de flesta som kommenterade är anhängare av någon form av marknadsekonomi. Även litteraturen förvandlas här till varor. Allt är inte lättsålt. Något kommer aldrig att vara lättsålt.
Man kan naturligtvis önska att det vore annorlunda, att kvalitetslitteratur efterfrågades mer och sålde bättre, att det inte gavs ut så mycket mediokert, halvdåligt, utspekulerat marknadsanpassat.
Men jag tror att det bästa för kvalitetslitteraturen och dess läsare är att inse att man utgör en liten minoritet, att framhärda och att bortse från, inte läsa, det dåliga, inte hänga upp sig på att den kommersiella litteraturmarknaden ser ut som den gör, att skita i marknadsanpassade kritiker.
Vilken annan väg finns att gå? Mer av statssubventionerad kvalitetslitteratur till papperskvarnarna?
Och: alla blir inte lyckliga av att läsa. Man kan syssla med annat.
4 kommentarer:
Jag vet inte om jag håller med om det här mer än delvis.
Litteraturen är en vara som alla andra SAMTIDIGT som den är något helt annat, en konstituerande del av vår levande kultur, ja?
Språket kan inte bortförhandlas, bli en vara som alla andra?
Nu finns det i och för sig andra ingångar till språket än skönlitteraturen, men jag kommer inte på någon BÄTTRE.
Det jag saknar i svensk debatt liksom i det här inlägget är just den medvetenheten. Språket är en av hörnstenarna i kulturen, BÄR hela kulturen, ÄR, om man så vill, kulturen.
Svenskar brukar inte tänka så. Svenskar brukar tänka att kulturen är något lite extra som man kan eller inte BETALA för. Mer eller mindre. Med det resonemanget blir böcker en vara som alla andra, och kulturen - om den nu bärs av språk och det som uttrycks på språket - en vara som alla andra.
Utbytbar.
Och det tycker ju många svenskar, vi kan lika gärna gå över till engelska?
Totalt omedvetna om hur urusla de är på engelska i grund och botten och totalt omedvetna om hur stor plats svenska språket är i identiteten. Både i individens och gruppens.
Säg mig vad blindtarm, krapplack och skoskav heter på engelska? Bäddkofta, svanesång och åsnebrygga?
I såna fall kan du antagligen tillräckligt med engelska för att klara ett byte någorlunda smärtfritt.
Och jag behöver nog däremot inte gå in på hela det kulturarv som går förlorat vid ett eventuellt byte.
Nu kan man i och för sig med fog säga att den litteratur som skrivs idag till större delen kommer hamna i arkiv och glömmas. Inte kommer bli en del av kanon (som ju f ö redan finns) eller kulturarvet.
Frågan om staten ska bidra till denna produktion (stipendier, "löner" etc) har jag också ställt mig. Och jag är inte så säker på det.
Däremot behövs staten som garant för översättningar fortfarande. Annars utarmas kulturen i bemärkelsen språk och idéströmningar/impulser än mer.
Man kan visst vara lycklig och för övrigt även en fullgod samhällsmedborgare utan att läsa. Men man kan det inte utan att kunna kommunicera med sin omgivning.
Där är den icke utbytbara delen, den vi ska värna om, slå vakt om. Inledningsvis göra medvetna om.
Så, ditt resonemang får även en egoistisk underton: Jag vet hur man gör. Jag har genomskådat det här, nu sköter jag mitt och skiter i resten. Om andra (barn, invandrare, unga från icke-läsande hem, you name it) får tag i god litteratur (i bemärkelsen språkligt rik) är inte mitt/vårt problem.
Vissa yrkesgrupper har större ansvar än andra: lärare, biblotekarier, journalister - men även politiker...
Och kommer jag in på dem så blir det här två kilometer, så jag slutar här.
Festlig länk till Karin - jag hoppade dit och träffade ett par nätmänniskor som jag annars stöter på i helt andra nätsammanhang. Världen är liten!
Om du har svårt med inspirationen, varför inte skriva något annat? - Jag vet, en deckare! En nedgången operaälskande kriminalare med dålig mage och trasigt familjeliv löser mordgåtor i Varberg! Mordet på Varbergs fästning! Dråpet på Getterön! Seriemördarnas sorgsna paradmarsch!
Visa Liza Marklund att du kan bättre! (Eller det kanske inte är så svårt?) Få nöjet att se dina verk köras ut lastpallsvis i de stora butikerna! Lyft dina royalties och köp ett smärre palats i Provence!
Karin,
tack för din kommentar! Mothugg är bra för tänkandet. Jag ska tänka mer på det du skriver; bara några spontana kommentarer här.
Jag skrev om skönlitteraturen, den undermåliga och den bättre, i anslutning till diskussionen hos dig.
Du vidgar till svenska språket som helhet. Skönlitteraturen är naturligtvis en viktig del av språket, men den är bara en del och jag är inte säker på att den är den viktigaste. Att kunna kommunicera på god svenska kräver mer än läsning av skönlitteratur.
Att ge barn tillgång till ett rikt och uttrycksfullt språk är ett ansvar för både föräldrar och skola. Barn bör bombarderas med böcker, skolbiblioteken byggas ut, språkundervisningen utvidgas.
Jag är självfallet ingen anhängare av en övergång till engelska. Jag arbetar inom högskolevärlden och ser dagligen exempel på det idiotiska i formeln hög akademisk nivå = engelska.
Jag är definitivt inte emot att barn, invandrare, unga från icke-läsande hem får tag i god litteratur!
Det som skiljer oss åt är nog synen på hur betydelsefull kvalificerad skönlitteratur är för folk i gemen. Att den engagerar en liten minoritet ser jag inte som elitism, eller som att jag egoistiskt vill hålla andra borta från den. Tvärtom.
Jag tror bara att det är ett faktum vi inte kommer ifrån.
Kanske är jag bara alltför pessimistiskt lagd.
Björn,
jag skulle kunna göra det för pengarna, om jag bara kunde...
Lennart,
Det låter bättre!
Jag vet att min syn på det här påverkas av hur man ser på saken i Frankrike. Den franska synen (som väl i stort sett är den jag ger uttryck för) fungerar för många, men den har ju ett visst "spill" också. Och det är naturligtvis tragiskt.
Skicka en kommentar