Rilke: Testamente

Vad nu, ännu en bloggpost? Är jag på väg mot en bernursk flitighet? Nej, det är bara tillfälligt, jag försäkrar.

Jag ville läsa något kort, koncentrerat, och hittade en liten vacker volym i serien "Udda pärlor" från Ersatz förlag: Rainer Maria Rilkes "Testamente", i översättning av Anna Bengtsson.

Det handskrivna manuskriptet till "Testamente" anförtroddes åt en väninna, hamnade i arkiv och publicerades först 1974.

Rilke skrev det vintern 1920-21 under en vistelse på Schloss Berg am Irchel i Schweiz, där han erbjudits att bo och skriva i ostördhet. Men ett nyanlagt sågverk bryter den skapande tystnaden. Till skaparkrisen bidrar också kärleken till konstnären Baladine Klossowska. I korta, poetiska stycken och brevutkast tonar bilden fram av Rilkes absoluta behov av ensamhet, för att kunna skapa. Och kanske kan även andar av mindre format hitta tänkvärda formuleringar kring kärlekens olösliga dialektik.

"Denna ensamhet, i vilken jag funnit styrka sedan tjugo år, får inte bli till ett undantag, till 'semester', som jag under många rättfärdiganden måste anhålla om hos en övervakande lycka. Jag måste leva gränslöst i den. Den måste förbli det grundmedvetande som jag alltid kan återvända till, inte med avsikten att nu, genast, avkräva den en viss utdelning, inte med förväntan på att den skall vara produktiv; utan oavsiktligt, obetonat, skuldlöst: som till den plats där jag hör hemma."

"I vår ljuvaste och kanske sannaste stund försäkrade Du mig att Du nu skulle kunna fatta alla sorters kärlek till mig. Ack, samla Dig, ......, till den kärlek, vad den nu må kallas, som beviljar mig mitt liv, som om möjligt stärker det åt mig. Jag kommer inte undan mig själv. För om jag gav upp allt allt som är mitt och, så som jag ibland längtar efter att göra, blint kastade mig i Dina armar, förlorade mig i dem -, då skulle Du ju hålla någon som givit upp sig själv: inte mig, inte mig."