"kulturen, denna väldiga och ständigt verksamma varaktighetsfabrik"

Ett välfyllt privatbibliotek innehåller många olästa - ännu icke lästa - böcker.

Medan mörkret faller och kylan skruvar åt sitt grepp roar jag mig med att botanisera i hyllorna och fastnar för Zygmunt Baumans "Döden och odödligheten i det moderna samhället", Daidalos 1994.

"Människorna är de enda levande varelser som inte bara vet utan också vet att de vet - och inte kan 'icke-veta' sin kunskap. I synnerhet kan de inte 'icke-veta' kunskapen om sin dödlighet. Sedan människorna väl hade smakat av kunskapens träd kunde de inte glömma smaken, de kunde bara låta bli att komma ihåg den - för en stund medan uppmärksamheten övergick till andra intryck. Har man väl fått vetskap om att det inte går att undkomma döden kan denna vetskap inte glömmas - det går bara att låta bli att tänka på den för en stund medan uppmärksamheten övergår till andra saker. [...]

Man kunde säga att kulturen, [...] från första början varit ett medel för ett sådant undertryckande. Det betyder inte att den mänskliga kulturens hela skapardrift härrör från en överenskommelse om "att glömma döden" - [...] Men det betyder, att om det inte fanns behov av att göra livet värt att leva när man vet att livet, med Schopenhauers ord, bara är ett lån från döden, skulle det knappast finnas någon kultur. [...] döden (eller mer exakt: medvetenheten om dödligheten) är det yttersta villkoret för kulturellt skapande som sådant. Den gör varaktigheten till en uppgift, till en angelägen uppgift, till en uppgift av största vikt - en källa till och ett mått på alla uppgifter - och därmed också kulturen, denna väldiga och ständigt verksamma varaktighetsfabrik."