Men, herregud, vad är det för människosyn Doktor Glas står för?
Han tar sig rätten att döda en annan människa, för att... ja, varför?
För att han hyser en romantisk kärlek till pastor Gregorius hustru och inte står ut med att hennes man våldför sig på henne? För att han vill rädda henne?
Ja.
Men hans bevekelsegrunder tycks ligga djupare än så.
Han har aldrig varit nära en kvinna och har en dröm om en ren, obefläckad kärlek, som han bär med sig från ett misslyckat ungdomssvärmeri. Han äcklas av kärlekens fysiska sidor, ja av livet:
"allt, som står i står i samband med drömmens fullbordan, med driftens tillfredsställelse, och som följer av den, [är] inför vår djupaste instinkt något oskönt och oanständigt. [ ... ] En kvinna i grossess är något förskräckligt. Ett nyfött barn är vedervärdigt. En dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som en barnsbörd, denna förfärliga symfoni av skrik och smuts och blod.Doktor Glas gör ett sjukbesök hos en kvinna som en gång bönat och bett honom om att avbryta en oönskad graviditet. Nu är barnet svårt sjukt och Glas beskriver pojken:
Men först och sist själva akten. [ ... ] Varför måste vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför kunde det inte ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på samma gång som den högsta vällust? En akt, som kunde utföras i kyrkan, inför allas ögon, likaväl som i mörker och ensamheten? Eller i ett rosentempel mitt i solen, under körsång och dans av bröllopsskaran."
"...ett vidunder. Enorma apkäkar, hoptryckt kranium, små onda och slöa ögon. En idiot, det var klart vid första ögonkastet."
Han våndas över att det är hans plikt som läkare att rädda liv.
"Här är nu frukten - se vilken vacker frukt!"
Han citerar Seneca: "När ett barn födes vanskapligt, dränker man det."
Sen följer en reflektion, som pekar fram mot ett rationellt kalkylerande kring människovärdet, som vi sett mycket av under 1900-talet:
"Varje idiot på Eugeniahemmet kosta mera i årligt underhåll än en ung frisk kroppsarbetare har i årlig inkomst."Ett sätt att se på Doktor Glas är att se honom som en mycket störd människa, med en egenartad moral som låter honom mörda utan samvetskval. En människa som av leda vid livet drivs till en handling, bara för att känna att han ännu lever. Men som ändå till slut konstaterar: "Mig gick livet förbi."
12 kommentarer:
Jag har inte läst boken ifråga men problemet är väl känt. Har för mig att Strindberg var arg på den (bland allt annat han var arg på).
Skall man vara logisk eller etisk eller vad? Och är det god logik men dålig etik att utplåna oönskade individer? Eller tvärtom i själva verket? Och vem är oönskad? Ett problem för alla filosofiintresserade att kasta sig över. Och alla andra också tror jag.
Oj, jag trodde Söderberg ingick i grundkursen för bildade stockholmare...
Jag slår förmodligen in öppna dörrar eftersom jag inte konsulterat söderbergforskningen, men jag menar att den av Söderberg skapade Doktor Glas är en figur med flera inte så sympatiska sidor. Mycket obehagliga, faktiskt. Finns det någon mer initierad söderbergkännare som läser detta? Varför skrevs Doktor Glas?
Ja bildade stockholmare, ja :-) Jag platsar nog inte i den bildade borgerligheten. Men själva den etiska frågan verkar klar, som du framställer den. Tankegångarna du referar till verkar ha varit i stort sett okontroversiella före Andra världskriget. Det var väl en kristen högerperson och en kommunist som protesterade mot rasbiologins praktiska tillämpning i den svenska Riksdagen på tjugotalet tror jag, annars var det tyst.
Måste erkänna att inte bara den mesta stockholms- utan också den mesta världslitteraturen har gått mig förbi. Kämpade mig igenom Bröderna Karamazov för ett tag sedan, men gav upp efter några sidor av Idioten - tröttnade på alla dessa ryssar som pratade smörja.
Well, som jag minns det så var Doktor Glas i polemik mot kyrkan och äktenskapet som det såg ut då. Mannen hade nåt i stil med "äktenskapliga rättigheter", vilket alltså i paret Gregorius fall ledde till någon sorts våldtäkter?
Söderbergs allmänna hatobjekt (säkert med en hel del fog) var just kyrkan och prästerskapet, dubbelmoralen de företrädde.
Men sen har väl romanen funkat även i senare tid, i och med frågeställningens mer allmängiltiga karaktär.
Kerstin Ekman lär komma med ytterligare en tolkning av Glas under hösten, om jag fattat det hela rätt. Sen har vi ju Olsson rätt dåliga roman i ämnet.
Själv förförs jag helt av Glas. Jag tycker att den är jäkligt skickligt genomförd, man tror honom, man håller på honom och man önskar prästhelvetet döden.
Men visst kan man lägga mer nyanserade aspekter på Glas, då faller han ju som ett korthus. Omognad är väl bara förnamnet. Men också det där svidande tragiska, mig har livet gått förbi - en känsla som jag i någon mån tror alla skrivande människor delar. Att skriva är ju liksom att inte leva, det är att sitta stilla och vänta på döden, störas av varje beröring, av varje doft av mänsklighet på något vis. Jag skulle vilja säga att Glas i första hand är en skrivande människa, han prövar hur långt han kan gå i tanke och fantasi. Praktiken är sekundär, som för alla författare.
Karin:
"...när en författare med så utpräglat egocentrerad läggning som Söderberg tar sig en paus i realismen och låter fantasien fritt spinna gestalter och händelser, då ligger det ur psykologisk synpunkt nära till hands att vänta, att resultatet, som vid drömmandet, skall bli symboliska omskrivningar för väsentliga djupförlopp i hans eget själsliv. Och här ligger nog lösningen på problemet Doktor Glas."
Så skriver Ebbe Linde i Författarnas litteraturhistoria I-III (1984) och läser Doktor Glas psykoanalytiskt som ett uttryck för Söderbergs förlust av barnatron och hans kritik av religiöst hyckleri.
Linde pekar på de drömlika övergångarna i Doktors Glas och dess utmynnande i en total resignation inför tomheten och den stundande förintelsen: "Liv, jag förstår dig inte."
Bokens slutord lyder:
"Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften. Den skall vara välkommen. Låt den komma, låt den falla."
Den fiktive Doktor Glas är naturligtvis inte = Hjalmar Söderberg. Men Söderberg skrev Doktor Glas och måste ha haft något slags intention med det. Ett nietzscheanskt tankeexperiment? En kritik av religiöst hyckleri och ett hatporträtt av en hycklande präst? En skildring av tomheten bortom all moral?
Jo, det är en oerhört vacker och suggestiv bok - men min läsning bortsåg från detta och ställde bara frågan: vad är det för människosyn Doktor Glas står för? Och då anade jag en tidsbunden kvinnosyn och ett rasbiologiskt tänkande som man inte kan bortse från.
Jag tror att det ligger mycket i din tanke om Doktor Glas som i första hand en skrivande människa. Det är ju hans anteckningar som utgör bokens text, det är genom dessa han gestaltas.
"Att skriva är ju liksom att inte leva". Är det så? Antingen - eller?
Det är förstås en hårresande människosyn som Glas står för, men den sammanfaller knappast med Söderbergs.
Glas måste ju vara ett experiment för Söderberg, hur skulle det vara OM... och så spinner han vidare.
Och vad gäller Söderbergs intentioneer så kan de ju vara flera. Dels experimentet, dels kritiken av kyrkan och dubbelmoralen. Kanske även andra.
Jag är lite tveksam till att "psykkoanalysera" romangestalter. Jag inbillar mig att verket är vad det är, det är absolut, samtidigt som det inte är exakt detsamma för två olika läsare.
Låter kanske kryptiskt, men jag kommer inte längre än så just nu.
Ja, jag tror det, att det är en känsla skrivande människor då och då har, att den inre, fiktiva världen är både verkligare och framför allt viktigare än den verkliga.
Nu minns inte jag några detaljer, men vad är det som får dig att säga att kvinnosyn och rasbiologi är tidstypiska?
Eller för resten, Helga Gregorius är väl i och för sig kvinnan på piedestal, men det rasbiologiska, vad är det?
Och är det meningsfullt att lägga såna aspekter på ett verk?
Om något bara är rasbiologi och kvinnoförakt (eller vad det nu kan vara) så tappar man förstås intresset, men om en författare som uttrycker sig tidstypiskt - om judar, kvinnor etc, men som i övrigt är nyanserad, säger sånt som låter lite opk i våra öron, är det verkligen något att bry sig om? (Tänker på det för att jag just nu läser Agnes von Krusenstjerna, och lägger man dagens värderingar på henne så är hon helt omöjlig. Men det är hon ju inte!)
Och det där med verkligheten, vid närmare eftertanke, tror jag även gäller andra som arbetar intensivt med en fiktiv värld, det kan vara teater, konst, arkitektur - verkligheten känns overklig när man kommer ut på gatan igen...
Fast allra knäppast är det nog för dem som skriver, eftersom det där inte är något man delar med andra.
Strindberg (som jag läst mycket mer av) var ju en mästare på att skriva falskt självbiografiskt. Så varför inte Söderberg? Det är ju författarens jobb att skriva så att läsaren tror att det är "sant" och att hugga tag i läsaren så att han/hon verkligen känner att här är det något på gång.
Karin,
jag läser Glas tankar om "apgossen" som missfoster som han tänker att han borde ha aborterat, om inte läkarplikten, som han inte tror på, hade hindrat honom, och raderna om Eugeniahemmet, som tidstypiska för ett rasbiologiskt tänkande som var helt normalt och som senare kom att utgöra en del av folkhemmets hygieniska tänkande för att hålla folkstocken ren. Maija Runcis m fl har forskat om detta.
Glas uppvaktas blygt av Eva Mertens och när han tänker på henne ser han hur omöjligt det är för honom som överlägsen man att "släppa in henne i det som verkligen är jag och mitt" - "svalget mellan våra själar är lite väl stort" - "hennes lätta hjärna, som bara rymmer några ömma och vänliga tankar på dem som stå henne nära, och dessutom kanske litet skräp" - en för dåtiden helt normal kvinnosyn (och kanske inte bara för dåtiden).
Men Doktor Glas är som sagt inte lika med Söderberg.
Jag läste också dramat "Gertrud", med porträttet av den starka, oberoende kvinnan och de svekfulla männen, oförmögna till kärlek.
Å andra sidan innehåller "Hjärtats oro" en långrandig argumentation mot kvinnlig rösträtt.
Söderberg levde i sin tid som alla andra.
Jag tycker nog man kan lägga såna här aspekter på ett litterärt verk. Men naturligtvis är de inte huvudsaken, bara aspekter.
Nu ställer jag in boken i hyllan igen. Jag kommer nog att läsa om den.
(Ursäkta den inledande meningens grammatiska enformighet!)
Lennart,
Ja, som delar av en helhet kan det vara intressant att se på tidstypiska detaljer/synsätt.
Vad som alltför ofta händer är att det seendet dominerar dagens läsningar och då blir jag arg, särskilt när det är kritiker i stora dagstidningar som läser så.
Söderberg är ju, som du påpekar, mer nyanserad än så, och det är förmodligen en del av hans räddning in i våra dagar.
Något annat jag kommer att tänka på apropå på "apfostret" är att Söderberg ofta uttrycker sig närapå melodramatiskt med våra dagars synsätt. Och ändå går han för lågmäld, pessimistisk och melankolisk, närapå blodlös. Vilket han ju alls inte är?!
Men nu ska jag låta dig läsa vidare i annat. Håller med, Glas läser man gärna om då och då, om inte annat så för det undersköna språket.
Minns när jag läste om den för nâgot âr sedan att, ja, jag var charmad av sprâket, stämningen, romantiken, kärleken till kvinnan pâ piedistalen - men "tesen" (döda utan samvete) kändes lite som en svag kopia av Brott och Straff av ovan nämnda D. (Kanske berodde det pâ att jag just hade läst om även den - men jag tror ändâ inte det är helt fel?).
Doktor Glas nämner Raskolnikov någonstans, så Brott och straff finns med i bakgrunden.
Skicka en kommentar