Doktor Glas

Jag har läst Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas", för, om inte fjärde, så åtminstone tredje gången genom åren. Det är en vacker bok. Det är lätt att förföras av språket, av Doktor Glas anteckningar från denna varma stockholmssommar, miljöerna, reflektionerna över liv och kärlek, blandningen av roman och tänkebok.

Men, herregud, vad är det för människosyn Doktor Glas står för?

Han tar sig rätten att döda en annan människa, för att... ja, varför?
För att han hyser en romantisk kärlek till pastor Gregorius hustru och inte står ut med att hennes man våldför sig på henne? För att han vill rädda henne?
Ja.
Men hans bevekelsegrunder tycks ligga djupare än så.

Han har aldrig varit nära en kvinna och har en dröm om en ren, obefläckad kärlek, som han bär med sig från ett misslyckat ungdomssvärmeri. Han äcklas av kärlekens fysiska sidor, ja av livet:

"allt, som står i står i samband med drömmens fullbordan, med driftens tillfredsställelse, och som följer av den, [är] inför vår djupaste instinkt något oskönt och oanständigt. [ ... ] En kvinna i grossess är något förskräckligt. Ett nyfött barn är vedervärdigt. En dödsbädd gör sällan ett så ohyggligt intryck som en barnsbörd, denna förfärliga symfoni av skrik och smuts och blod.
Men först och sist själva akten. [ ... ] Varför måste vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför kunde det inte ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på samma gång som den högsta vällust? En akt, som kunde utföras i kyrkan, inför allas ögon, likaväl som i mörker och ensamheten? Eller i ett rosentempel mitt i solen, under körsång och dans av bröllopsskaran."

Doktor Glas gör ett sjukbesök hos en kvinna som en gång bönat och bett honom om att avbryta en oönskad graviditet. Nu är barnet svårt sjukt och Glas beskriver pojken:
"...ett vidunder. Enorma apkäkar, hoptryckt kranium, små onda och slöa ögon. En idiot, det var klart vid första ögonkastet."
Han våndas över att det är hans plikt som läkare att rädda liv.
"Här är nu frukten - se vilken vacker frukt!"
Han citerar Seneca: "När ett barn födes vanskapligt, dränker man det."

Sen följer en reflektion, som pekar fram mot ett rationellt kalkylerande kring människovärdet, som vi sett mycket av under 1900-talet:

"Varje idiot på Eugeniahemmet kosta mera i årligt underhåll än en ung frisk kroppsarbetare har i årlig inkomst."

Ett sätt att se på Doktor Glas är att se honom som en mycket störd människa, med en egenartad moral som låter honom mörda utan samvetskval. En människa som av leda vid livet drivs till en handling, bara för att känna att han ännu lever. Men som ändå till slut konstaterar: "Mig gick livet förbi."