"Det är den stund då stenarna tänker som bäst"

Vem har inte undrat över det märkliga faktum att vi har ett medvetande? 

Och när jag nu i senaste numret av tidskriften Respons ser Helena Granströms långa text om olika teorier om det mänskliga medvetandets uppkomst och natur, så läser jag med stort intresse.

Man kan dela in medvetandeteorierna i materialistiska och dualistiska. Extremt materialistiska teorier menar att psykiska tillstånd inte alls existerar, allt är fysik och kemi, människan är en maskin. Andra att medvetandet är beroende av materiella processer i hjärnan, det fysiska och det psykiska är aspekter av samma förlopp. Dualistiska teorier utgår från Descartes lära om växelverkan mellan den andliga själen och den materiella kroppen. Det finns också mellanformer.

Här är inte platsen (och jag har inte förmågan) att redogöra för alla olika aspekter i dessa teorier som Granström skriver om. 

Men den teori som fascinerar mig mest är den som anlägger ett för mig helt nytt perspektiv, panpsykismen.

"Enligt panpsykismen är den klassiska uppfattningen att medvetande plötsligt uppstår ur död materia som en kvalitativt ny egenskap i grunden felaktig. I stället antas medvetande, i rudimentär eller mer utvecklad form, vara närvarande i allt som finns: äpplen, liksom bilar, liksom katter, liksom människor, liksom de elementarpartiklar av vilka de allihop består. Kanske förhåller det sig, som Goff menar, så att 'medvetandets ljus aldrig slocknar helt' när man rör sig mot allt enklare organismer och så småningom ned till deras icke-levande beståndsdelar, 'utan snarare mattas av' så att en flämtande låga består också hos en elektron eller en kvark."

Inte så att död materia har "medvetande" eller upplevelser av mänsklig art, men ett slags "medvetande" som är "ofattbart enklare [...], en viss universell egenskap hos fysiska ting, där både livlösa objekts mentalitet och det mänskliga medvetandet ses som specifika manifestationer."

Vad var det Gunnar Ekelöf skrev i "Om hösten"?

[...]

Det är skönt att gå

En gammal gärdsgård är också med

Det är den stund då stenarna tänker som bäst

Det är den stund då denna stora varelse

andas och doftar. Vilka färger i skymningen!

[...]

Notis

Jag kan nämna mycket som gör mig glad just nu. Den första vårvärmen. Lönnarnas milt gröna färg. Kastanjen som fäller ut sina blad. Maskrosorna i gräsmattan. Muggen med kaffe i solen vid växthusväggen. Att ligga på knä och rensa i kryddlandet. Stararna, sädesärlorna, lärkorna över nysådda åkrar. Fjärilarna. Humlorna. Vildtulpanerna som plötsligt växer på ett nytt ställe. Vildbiet som samlar nektar. 

Men, som Gabrielle skriver - "genom alltihop finns en summerton av annan art; den tragiska tonen från Ukraina." I varje nyhetssändning den obevekliga verkligheten. Mördarnas tomma ansikten, deras iskalla ljugande. Men också det ukrainska motståndets ofattbara mod. 

Historieläsning

När jag kom ut tidigt i går morse satt tre starar högst upp i kastanjen och välkomnade morgonsolen. Jag tog fram trädgårdsbord och stolar och kunde både dricka elvakaffe och äta lunch ute. Det är vår.

Jag vet inte om det var nyhetsrapporteringen om Rysslands angreppskrig mot Ukraina och det mördande som pågår där, brotten mot det som absurt nog kallas "krigets lagar", men jag fick syn på och började läsa en universitetslärobok från 1970-talet, Holmberg/Thulstrup "Historien efter 1914". Jag kunde inte sluta, utan läste den från början till slut. De många förstrykningarna och marginalanteckningarna visade att jag läst den till någon tenta och att min handstil var bättre förr.

Sen började jag läsa Eric Hobsbawm "Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet, 1914-1991." (Rabén Prisma 1997)

Hobsbawm skriver om 1900-talet att det framstår som "ett slags triptyk eller historisk sandwich. En Katastrofernas tidsålder från 1914 till andra världskrigets efterdyningar följdes av runt 25 eller 30 år av förbluffande ekonomisk tillväxt och social omvandling som förmodligen förändrade det mänskliga samhället mer i grunden än någon annan lika kort period. I efterhand kan vi betrakta skedet som ett slags Guldålder, och så betraktades det också nästan genast efter sitt slut i början av 1970-talet."

"Från 1990-talets perspektiv tycks det korta 1900-talet ha genomgått en kort Guldålder på väg från en kristid till en annan och vidare in i en oviss men inte nödvändigtvis apokalyptisk framtid."

Det var under den guldåldern och i ett särskilt gynnat land som jag råkade födas och leva den första halvan av mitt liv. Nu när jag hunnit en bra bit in i den sista halvan vet jag inte om jag är lika tveksamt optimistisk som Hobsbawm.

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker"

Jag läser inte längre så mycket. Framförallt läser jag inte så mycket väsentlig litteratur. Men en del inte så väsentlig, mest för att överhuvudtaget läsa. Det är inte bra. Vad beror det på? Jag vet inte. Det blir i alla fall alltmer sällsynt att jag hittar fram till bra läsning. 

Kanske kan jag finna tröst hos Ekelund, som i "Lefnadsstämning" (1925) skriver:

"Den som endast vill läsa det bästa kan nöja sig med få böcker. Icke som om det ej funnes många goda böcker - det finnes otaliga - ; men de goda böckerna säga alla, i grund sedt, detsamma. Den som vill läsa medelmåttiga böcker måste läsa många böcker; ty det medelmåttiga varierar oändligt."

Nå, till den väsentliga litteraturen kan definitivt räknas Giuseppe Tomasi di Lampedusa "Leoparden och Berättelser", i nyöversättning av Viveca Melander (Bonniers, 2018), som jag nu läst en andra gång. Den utspelar sig under tiden 1860 till 1910 och skildrar en siciliansk adelsfamilj nedgång och fall under tiden för Italiens enande. De feodala värderingarna ersätts av borgarklassens, allt speglat i adelsfamiljen Salinas överhuvuds, prinsen don Fabrizios medvetande, med ett utarbetat, färgrikt språk som kräver en långsam, uppmärksam läsning. En roman att försvinna in i och ett sätt att lämna den här tidens oro.

Inte så mycket läst, inte så mycket att skriva om

Inte så mycket läst, inte så mycket att skriva om. Men idag gick vi längs den gamla banvallen från Rolfstorp och in till Varberg. Ett lätt soldis, ändå vårljus, och massor av lärksång över fälten. Vårbruket är i full gång. Utsikten från Broåsens järnåldersgravfält. I bakgrunden ett världsarv,  Grimeton-masterna.

Blir det något vårbruk i Ukraina?

Att uppleva upplevelsen

Det finns författarskap som jag gärna återvänder till. Det är nästan som att umgås med vänner, "vänner bland de döda", som Lars Gustafsson skrev. En av dem är Jenny Diski, som skriver i "On trying to keep still" om hur hon, som definitivt inte var någon naturmänniska, uppfylls av tacksamhet och av en lyckokänsla i mötet med havet. 

"But here again is that terribly difficult business of experiencing experience. I am so conscious of me being here, of being me here, not somewhere else, having this experience, that I loose my awareness of what is pleasing me in order to think about the pleasure. I am experiencing luckiness rather than what is actually happening."

Jag tänkte på detta citat när jag mindes hur jag under en av våra vandringar längs Hallandsleden, när stigen ledde ut ur granskogen till en vacker, stenig och kuperad betesmark och jag kände solvärmen flöda och hur kroppen och stegen blev alldeles lätta, ville stanna just där, i steget, i nuet. Ett med upplevelsen.

Så är det nu, livet

Några dagar nu med strålande sol från en klar himmel. Nattfrost, men under dagen och i skydd undan vinden är det vårvärme. Den som vi väntat på. Jag försöker vara ute så mycket som möjligt, för att ta in allt ljus.

På lättare jordar är vårbruket redan igång, man plöjer och harvar. Själv drar jag igång jordfräsen och fräser upp potatislandet. Sättpotatisen ligger och gror. Det är precis som alla andra år.

Men ändå inte. Jag fortsätter att följa nyhetsmedia om den ryska angreppet mot Ukraina. Inte så tvångsmässigt nu, men ofta. Trots förhandlingar fortsätter förstörelsen och mördandet. Flyktingströmmen fortsätter. Bilderna finns hela tiden med mig.  

Så är det nu, livet, för mig som för de flesta som följer kriget på avstånd. Skänker pengar till UNHCR. Som oroas över läget i världen. 

Inte mycket blir läst. Jenny Diski, Montaigne.