Slumpens skördar

Slumpens skördar. När jag tar Vilhelm Ekelunds "Böcker och vandringar" ur hyllan, för att läsa en text om Giacomo Leopardi, är den häftade volymen ouppsprättad. Med undantag av sidan 175-188, som innehåller just denna text, "Det ondas religion".

Den slitna volymen har en anteckning på försättsbladet:

Bo Strandberg I.III 43

(För julklappspengar av Mor)

Jag skulle ge mycket för att byta några ord med Leopardiläsaren (?) Bo Strandberg.

Notis: Rätten att häda

Efter några vackra sommardagar, med ett kvällsljus som fick allt att stanna upp och då man kunde känna trädens och växternas långsamma andning, följde gårdagens välbehövliga dagsregn. Och nu på morgonen blåser nya regnmoln in från sydväst.

Jag har läst det nya numret av tidskriften Essä, nr 5 med titeln "Rätten att häda". Som vanligt finns här en "källtext" och ett antal skribenters kommenterande eller anknytande texter. Källtexten denna gång är Kerstin Ekmans anförande "Rätten att häda", återgivet i faksimil från ett häfte utgivet av Svenska Rushdiekommittén 1994. Bakgrunden till anförandet är fatwan mot Salman Rushdie 1988, Kerstin Ekmans utträde ur Svenska Akademien och några år senare debatten om tryckfrihet kontra förhandscensur.

Kerstin Ekman och de övriga är med större eller mindre emfas för rätten att häda. Mest intressant är Kerstin Ekmans anförande, där hon bland annat för fram Hjalmar Söderberg som en mer konsekvent "hädare" än August Strindberg.

Om jag funderar på min egen inställning till rätten att häda så vet jag inte riktigt var jag hamnar. Rätt - ja, men finns det alltid en nödvändighet?

För övrigt:  med en sober design, läsvänlig typografi och gedigen trådbindning är Essä en glädje för en som gillar tryckta medier...

Kvällsläsning, 28 maj 2020

Kvällsläsning, 28 maj 2020.

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Forum, 1967.

Kvällsläsning, 27 maj 2020

Kvällsläsning, 27 maj 2020.

Marcus Aurelius: "Självbetraktelser". Forum, 1967.

Anteckning om en älg

En trögtänkt långsamläsares anteckningar, säger min logga. Här är en:

I ett tidigare inlägg i maj skrev jag några rader om Thorsten Jonsson och särskilt om novellen "Fly till vatten och morgon". Jag citerade också Per-Olof Erixons avhandling "Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons författarskap" (Carlssons, 1994), som jag samtidigt hade läst (om). Erixon analyserar novellen ganska kortfattat men på ett sätt som sammanfaller med min läsning. Dock med ett, som jag ser det, anmärkningsvärt undantag.

När huvudpersonen, vars perspektiv helt dominerar händelseförloppet och som av allt att döma befinner sig på panisk flykt från ett blodigt illdåd, till slut når fram till vattnet, till en sjö, sannolikt med avsikt att dränka sig. Då sker något märkligt. I skymningen har en älgtjur lagt sig att vila vid sjöstranden. Älgen lyfter på huvudet och ser på honom. Men han"tänkte inte på att vara rädd för den, ty det var inte sådant han fruktade." Förbi av trötthet, ur stånd att direkt gå i sjön och dränka sig, finner huvudpersonen en plats att vila.

"Sedan lade han sig med ryggen mot älgens kropp och kände genast hur han själv sjönk ur sin kropps trötthet så att den trötta kroppen låg kvar med ryggen mot älgens päls medan han själv sjönk djupare. Sedan kände han djurets värme genom kläderna, och för varje andetag som djuret tog lyftes han upp som av en dyning."

Huvudpersonen väcks av att älgen reser sig och går iväg på morgonen och novellen kan avslutas.

Det är två saker jag funderar på här.

Varför i all världen har Thorsten Jonsson lagt en älg här vid vattnet? Var det bara en udda ingivelse som dök upp när han skrev? Varför behöll han den då? Jonsson var en berättartekniskt och stilistiskt oerhört medveten och noggrann författare. Varje ord, varje mening har vägts på guldvåg. Vad betyder älgen?

Och så: när jag läser Erixons analys så slås jag av att han inte med ett ord nämner älgen. Han skriver bara: "I närheten av stranden lägger han sig och somnar."

Om jag skulle skriva en avhandling om Thorsten Jonssons så skulle jag fundera länge på den där älgen.

För övrigt: läsning genererar läsning, som alltid. På Bokbörsen hittade jag den här lite slitna introduktionen av Hemingwayöversättaren Jonsson till bl a Hemingway, utgiven 1942.

En dålig nyhet och en fundering

Gunnar Pettersson lägger ner sin blogg Pressylta. Världen blir tråkigare för oss som följt honom i många år. Hans skäl är inget att säga om. Jag förstår dem. Och raderna om "ett par romanprojekt" väcker förväntningar...

Även jag funderar allt oftare på att avsluta denna allt glesare, allt långsammare blogg. Inte för att jag har tunga skäl som Gunnar, nej, mer för att motivationen bleknat och lusten att skriva minskat och för att de flesta av de idéer som dyker upp känns triviala och ointressanta när det kommer till skrivande.
Att skriva genomarbetade recensioner kräver alltför mycket arbete. Även på min nivå. Jag får fundera vidare.

I vår har jag tagit för vana att inte bara ta med mig kikaren utan också kameran på min vanliga skogsrunda här hemma. Ibland blir det en skaplig bild. Som den här lövsångaren som sjöng vackert för mig, i en björk som ännu inte slagit ut helt.

Några rader om Thorsten Jonsson

Thorsten Jonssons (1910-1950) författarskap är inte omfattande. Ett par diktsamlingar, de båda novellsamlingarna "Som det brukar vara" (1939) och "Fly till vatten och morgon" (1941), romanen "Konvoj" (1947) och en postumt utgiven novellcykel "Dimman från havet" (1950).

Men han är, om än idag ganska bortglömd, en av den svenska litteraturens klassiker.

"Om man eldade upp alla de böcker Thorsten Jonsson skrev, redigerade och översatte, och sedan petade i askan, skulle man finna några metalliskt klingande bokstäver. Satte man samman dem skulle de bilda ett ord: kvalitet." *

När jag härom kvällen sökte efter läsning som kunde stilla mitt oroliga sinne, som kunde få mig att försjunka i långsam, djupt koncentrerad läsning, något jag så länge saknat denna iskalla pandemi-vår,
tog jag fram den här volymen med Thorsten Jonssons samlade noveller, gediget inbunden, utgiven 1955 i serien Bonnierbiblioteket. Och jag blev inte besviken.

Thorsten Jonsson spelade en stor roll som introduktör och översättare av amerikaner som Ernest Hemingway, William Faulkner, Erskine Caldwell och andra.  Och det är i den traditionen han skriver, "hårdkokt", sparsmakat, inte ett ord för mycket, men samtidigt med en inlevelse och förståelse för de livsöden han skildrar. Novellerna i "Som det brukar vara" utspelar sig i Jonssons lantliga västerbottniska hemtrakter, medan "Fly till vatten och morgon" handlar om brott och brottslingar, i en del fall med verklighetsbakgrund.

Novellen "Fly till vatten och morgon", i samlingen med samma titel, är en av de bästa noveller jag vet.

Den inleds med att en man hastigt lämnar ett hus genom en vit grind, något har hänt där, men man får inte veta vad som hänt. Han vågar inte se sig om, han rusar genom skogen, på flykt. Han vill till vatten. Han hör en koskälla, han följer en stig, hjulspår, han kommer fram till en gård. Han är törstig. På en bänk står två bleckhämtare som lyser i skymningen. De måste innehålla mjölk, tänker han och lyfter locket på den ena och ser något svart, hembryggt öl, tänker han och dricker. 

"Han drack i långa drag och ölet hade en egendomlig mjuk smak, en tjock smak som blev klibbig när han druckit en stund, och han tog hämtaren från munnen och andades, och när han andades in hade han en klibbig värme i munnen och hela magen var full av något varmt, och hans kropp hade återfått sin verklighet och ville inte förena sig med det varma och klibbiga som låg i hans mage. Han tittade ner i hämtaren och såg att vätskan lämnat ett brett spår som en bottensats, och plötsligt kände han att han druckit blod."

Han spyr upp blodet. "När han kräktes kom det på kläderna, och han hade inte fått blod på kläderna förut." Han stöter på en bäck och lägger sig ner och dricker, ligger på mage och låter vattnet strömma in i munnen. "Och innan han hunnit upp började han se vad som hänt i huset ovanför den vita grinden, och han reste sig upp och började gå utan att se åt sidorna."

Han följer bäcken och kommer till vattnet, till en sjö. Han är trött, alltför trött. Han vill sova.

I skymningen bland strandtallarna ligger en stor älgtjur. Han känner ingen rädsla. Älgen ser på honom. Han går fram, darrande av trötthet.

"Sedan lade han sig med ryggen mot älgens kropp och kände genast hur han själv sjönk ur sin kropps trötthet så att den trötta kroppen låg kvar med ryggen mot älgens päls medan han själv sjönk djupare. Sedan kände han djurets värme genom kläderna, och för varje andetag som djuret tog lyftes han upp som av en dyning."

Han vaknar av att älgen reser sig och går. Han är framme vid vattnet och det är morgon.

* Sverker Sörlin citerad från Per-Olof Erixon: "Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons författarskap." Carlssons, 1994.