Jag uträttade en del bra saker också, bland annat som klubbordförande på en mindre metallindustri under några år. Den reformistiska arbetarrörelsen stärkte arbetarklassens position. Under dessa år var politik att vilja. Vi stod vid sidan om och visste bättre.
Olof Lagercrantz åkte till Kiruna under gruvstrejken och till Maos Kina, vilket vi såg som ett värdefullt stöd. Han var dock en borgerlig intellektuell, om än, objektivt sett, progressiv.
Nu läser jag i en intervju i "Vårt sekel är reserverat åt lögnen":
"Du tror alltså inte på möjligheten att genom internationella arbetaraktioner kunna bryta staven över krig, rasism och sociala orättvisor?Jag hade fel. Lagercrantz hade rätt.
- Nej det gör jag inte. Den internationella arbetarrrörelsen har under detta århundrade tillfogats det ena dödliga slaget efter det andra. [...] När Peter Weiss drömmer om en revolutionär arbetarklass som skulle kunna förändra samhällena, måste man ju komma ihåg att den gamla arbetarklassen stod utanför samhället; i dag är arbetarklassen i Europa i varje fall en del av samhället, en del av etablissemanget och någon revolutionär glöd för att kasta sig själv ur sadeln torde man få titta efter."