Jag ser på stararna

"Hvad bry vi oss om tsaren? Se staren, se staren!", skrev Karlfeldt i mars 1917.
Jag läser ett reportage i dagens SvD situationen i Irak, efter fem års ockupation.
Sen går jag ut och ser årets starar sitta högst upp i askträden och gnälla på sitt karakteristiska sätt, fast solen skiner. Det har kommit tre par hittills. De blir färre och färre för varje år.
Jag läser vidare i Lagercrantzvolymen, 600 sidor, från trettiotal till nittiotal. Det är en stor stilist och en skarp samhällskritiker som för pennan.
Som i "Vår tradition är fanatismen", från 5 mars 1981. Lagercrantz kommenterar två kritiker som beklagar västeuropeiska intellektuellas alltför stora skepsis inför egna värderingar och tolerans gentemot andra kulturer. Men:

"Den kraft vår civilisation utvecklat de senaste fem hundra åren härrör ej ur självkritik utan ur motsatsen - fanatisk övertygelse om vår förträfflighet och ur vår totala oförmåga att förstå andra och lyssna till ett inre tvivel.
När vi lade världen under oss, när vi utrotade urbefolkningen i Australien, när vi ordnade klappjakt på tasmanierna, när vi lät Amerikas indianer undergå lidanden inför vilka de Danteska helvetena förbleknar, när vi lät de europeiska judarna gå under och när vi i dag låter hela världen svälta sig halvt till döds hade dessa grymheter aldrig varit möjliga om vi inte hämtat kraft ur övertygelsen om vår egen moraliska överlägsenhet."

Lagercrants betraktar Michelangelos "Den yttersta domen" i Sixtinska kapellet. I tavlans nedre del finns en svart, flatbottnad båt:

"Färjkarlen Charon står med av hat och vansinne gnistrande ögon i aktern och driver sin människolast mot stranden, där Minos med sin ormliknande svans runt midjan väntar. De dömda utgör ett myller av nedböjda grå gestalter, en massa utan ansikten, varelser i sanning nedsjunkna i elände.
Jag såg nu att vad Michelangelo målat är judar som drivs mot gaskamrarna och förintelseugnarna. Det är ett folkmord vi bevittnar, liksom de hitlerska godkänt på högsta ort. De frälsta kan tänkas få ytterligare njutning i sin bägare då de från sin höjd ser vilka straff den rättfärdige guden utmäter till dem som ej följer hans bud. Eller är av orätt ras."

Sjuttiotalet

Ett meningsutbyte på Björnbrum (se kommentarerna till "Historikerna slår tillbaka") får mig att tänka tillbaka på sjuttiotalet. Då var jag marxist-leninist och hävdade med kineserna att Stalin var sjuttio procent bra och trettio procent dålig. Kampen för att ena folket mot monopolkapitalet pågick för fullt. Vi stod för den rätta linjen.
Jag uträttade en del bra saker också, bland annat som klubbordförande på en mindre metallindustri under några år. Den reformistiska arbetarrörelsen stärkte arbetarklassens position. Under dessa år var politik att vilja. Vi stod vid sidan om och visste bättre.
Olof Lagercrantz åkte till Kiruna under gruvstrejken och till Maos Kina, vilket vi såg som ett värdefullt stöd. Han var dock en borgerlig intellektuell, om än, objektivt sett, progressiv.
Nu läser jag i en intervju i "Vårt sekel är reserverat åt lögnen":

"Du tror alltså inte på möjligheten att genom internationella arbetaraktioner kunna bryta staven över krig, rasism och sociala orättvisor?

- Nej det gör jag inte. Den internationella arbetarrrörelsen har under detta århundrade tillfogats det ena dödliga slaget efter det andra. [...] När Peter Weiss drömmer om en revolutionär arbetarklass som skulle kunna förändra samhällena, måste man ju komma ihåg att den gamla arbetarklassen stod utanför samhället; i dag är arbetarklassen i Europa i varje fall en del av samhället, en del av etablissemanget och någon revolutionär glöd för att kasta sig själv ur sadeln torde man få titta efter."

Jag hade fel. Lagercrantz hade rätt.