Varma dagar i Småland

Hemma igen.
27 grader klockan åtta på kvällen och tvätten torkar allt efter som den hängs upp.
Åskmolnen tornar upp sig inåt landet och pressar en kraftig vind framför sig som plötsligt får det att susa i askarna och vimpeln att stå rakt ut. Molnmassorna rör sig runt om oss, lätt belysta av den sjunkande solen. Men svalorna jagar på, obekymrade, högt uppe under dem. Jag tror inte vi får något regn, fast det skulle behövas.

Det har varit några varma dagar i Småland.
Ett besök på Höö naturreservat i Möckeln, där vi, till en början helt ensamma, vandrade runt i det gamla jordbrukslandskapet med åker, ängsmark, betesmark och skog. Några bilder finns här.

Stilla kvällar på en altan med utsikt över en sjö, med god mat och gott vin och bra samtal.

Och vi såg på Eksjö gamla trästad och blev guidade i Aschanska huset, ett borgarhem från förra sekelskiftet.

Några lästimmar i skuggan blev det också. Starobinski, som ibland rör sig alltför högt i abstraktionernas rymd, närmar sig på slutet jorden och sammanfattar och knyter ihop (för att nu fortsätta med bildspråk...) de härvor av tanketrådar som man kan trassla in sig i hos Montaigne.

Men på det hela taget: alltför varma dagar för läsning...

Till Höö

Jag skriver från trädgårdsbordet under blodboken. En lätt vind får löven att rassla. Det är eftermiddag, kvart över tre. Termometern visar 29 grader i skuggan. Massor av fjärilar fladdrar runt i rabatterna. Jag dricker isvatten och läser om Höö och Stenbrohult i Carl Fries "Gammalsverige".

Carl Fries (1895-1982) var zoolog och skrev en rad böcker om svensk och europeisk natur och odling. Hans språk är lite gammaldags, men oerhört konkret, målande och levande. Det övergripande temat är hur mänsklig aktivitet förändrat landskapet. Det är böcker jag gärna återvänder till. Så här skriver han om Höö:

"Jag kom en höstdag gående från Höö, hade följt sjöstranden och trängde mig genom tät, snårig skog i riktning mot Tångarne, en by med några gårdar utmed vägen till kyrkplatsen. De första inägorna anmälde sig med en grå stenmur, en åkerlycka, askar och lönnar i flammande färger, aplar och päronträd. Man väntar sig en stuga där någonstans, men torpet är borta. En öde tomt bland de många.
Vägen från det forna torpet leder mig förbi de första åkrarna i byn. Jag hör röster där och ljudet av en brynsten mot lien; det är en man och hans hustru i arbete med havren. Den är sent mogen, de vackra dagarna har varit sällsynta, och det gäller att passa på."

I morgon kör vi till Möckeln och Höö naturreservat och kan kanske gå i Fries fotspår i ett bevarat äldre tiders odlingslandskap, som en inledning till några småländska dagar.