Hur jag spelade bibliotekarierollen

De sista tjugoåtta åren av mitt arbetsliv hade jag en yrkesroll, bibliotekariens. Men jag lät den aldrig sammanfalla med mig själv. Jag klev in och klev ut, kan man säga. Oftast var det en roll jag gärna spelade och ofta spelade jag en viss roll för dem som jag mötte i den rollen. Det var nästan alltid ett roligt jobb.

Men det var en roll, en av många i livet, det var inte jag. Samtidigt tror jag att jag lyckades spela rollen på ett sätt som gjorde att jag själv var närvarande i rollen och att det märktes och att det var avgörande för hur väl kommunikationen med låntagarna lyckades.

Jag tror att det är viktigt att upprätthålla en reflekterande distans till sina roller  i tillvarons teater.

Jag kom att tänka på det när jag läser Montaigne, kapitel tio i tredje boken, "Om att hushålla med sin vilja".

"De flesta av våra handlingar är en fars. 'Hela världen spelar teater'. Vi måste spela vår roll på rätt sätt, men då som en lånad rollkaraktär. Av masken och det yttre ska man inte göra ett verkligt väsen, inte göra det främmande till något eget. Vi kan inte skilja mellan hud och skjorta. Det räcker att mjöla in ansiktet, vi behöver inte mjöla in hjärtat. Jag vet människor som byter form och substans och blir nya gestalter och varelser var gång de får nya ämbeten, och jag vet människor som gör sig till prelater ända in i levern och inälvorna och släpar med sig ämbetsvärdigheten ända in på dass."

Giuseppe Arcimboldo: Bibliotekarien, ca 1566

_________________________________________________________________________________
Michel de Montaigne: Essayer. Bok 3. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

Vänskap, erotik... eller böcker?

Kapitel 3 i tredje boken av Montaignes Essayer heter "Om tre slags umgängen".
Det handlar om vänskap, erotik och umgänget med böcker.

Montaigne skriver angående vänskap att hans "kinkiga natur" gör honom "nogräknad i umgänget med människor, jag måste sålla dem noga..."

"I vanliga vänskapsförbindelser är jag litet torr och kylig, för jag rör mig inte naturligt om det inte går för fulla segel. Dessutom har mitt öde redan i ungdomen format och gett mig smak för en enda, fullkomlig vänskap och på något sätt ingett mig avsmak för andra sorter, och alltför starkt inpräglat den tanken i mig att vänskapen går i par men inte i flock..."

Men:

"Jag skulle beundra en själ som hade olika nivåer och som kunde både spänna sig och spänna av, som fann sig väl tillrätta vart ödet än förde den och som kunde språka med grannen om hans hus, hans jakt och hans rättegång och glädja sig åt att samtala med en timmerman och en trädgårdsmästare."

Och erotiken?

"Det är vansinne att fästa alla sina tankar vid detta och engagera sig i det med en rasande, obehärskad lidelse. Fast å andra sidan: om man ägnar sig åt det utan kärlek och utan att binda sig själv, likt skådespelare, om man bara spelar en roll som är den gängse för vår tid och våra seder och inte släpper till något mer av sig själv än bara ord, då månar man visserligen om sin egen säkerhet, men det är bra fegt, som om man offrade sin heder, sin vinst eller sitt nöje av rädsla för faran; ty det är säkert att de som etablerar ett sådant förhållande aldrig kan hoppas på att få ut något av det som kan röra eller tillfredsställa en skön själ."

(I det femte kapitlet, "Om några rader av Vergilius", skriver Montaigne mer utförligt (och mycket rakt på sak...) om kvinnor, kärlek, lust och erotik. Det är värt ett särskilt inlägg...)

Montaigne sammanfattar:

"Dessa två slags umgängen är slumpmässiga och beroende av andra. Det tråkiga med det ena slaget är att det är så sällsynt, det andra vissnar med åren, och därför hade de aldrig kunnat tillgodose mitt livs behov. Umgänget med böcker, som är det tredje slaget, är mycket säkrare och mer vårt eget."

"Det följer mig hela livet och står vid min sida överallt. Det tröstar mig på ålderdomen och i ensamheten. Det befriar mig från den tråkiga sysslolöshetens börda... [...] Det bryter udden av smärtans attacker... [...] befriar mig från obehagliga tankar... [...] Och ändå gör de [böckerna] inte uppror när de ser att jag söker upp dem bara därför att jag saknar dessa andra glädjeämnen, som är verkligare, mer levande och naturliga: de tar alltid emot mig med samma min."

Montaigne skriver också om sitt bibliotek.

"Biblioteket ligger två trappor upp i ett torn. [...] Mitt bibliotek är runt till formen; det finns bara en rak väggyta, och där står mitt bord och min stol. Genom att väggen är rund ser jag med en enda blick alla mina böcker, som står ordnade i fem hyllor runt omkring. [...]
Här har jag min egentliga boning. Här försöker jag ha oinskränkt herravälde och undandra denna enda vrå all gemenskap, med både hustru, barn och medborgare. Överallt annars styr jag bara verbalt, och då är min makt i allt väsentligt delad. Jag tycker det är synd om den som i sitt eget hus inte har ett ställe där han kan vara sig själv, uppvakta enbart sig själv och gömma sig!"