Nu har jag läst klart Klas Östergrens "Renegater". Om inte sträckläst, så i alla fall läst så fort jag fått tid att läsa. Det är den värd.
I romanens inledning befinner sig romanens Klas Östergren på sin gård i Skåne. Det är under den extremvarma sommaren 2018. Han sköter om sina odlingar och skriver på en roman om skandalen kring försäljningen av JAS Gripen till Sydafrika 1989, en soppa med mutor och bulvaner och en misslyckad PR-satsning och den famösa svenska artistkonserten med tre betalande i publiken på en arena som tar trettiotusen.
I fokus står reklammannen Torsten Ljung, Östergrens sagesman i den här historien, och en av dem som råkar illa ut, riktigt illa ut, ett offer för Maktens hänsynslösa nedtystning och igensopande av spår.
Henry Morgan, den mytomspunne från "Gentlemen" och "Gangsters", kommer en dag gående fram till gården, åldrad, iklädd tyroleroutfit, på fotvandring från sin exil i Wien, där han varit omhändertagen och behandlad av en den politiska maktens städfirma efter ett utpressningsförsök. Nu är han på väg till sin vuxne son som han aldrig träffat, uppe i ett norrländskt alternativsamhälle, för att söka försoning.
Han blir kvar som arbetande gäst på gården. Men hans ärende är också att överlämna en begäran från Maktens representant Envoyén om att Östergren ska skriva en rapport om sin syn på de nyligen timade händelserna i Svenska Akademien under Metoo.
Historien om JAS-skandalen avbryts så, efter fyrahundråttioen sidor fyllda av både action och stillsam reflektion, av en etthundrafemtiosidig rapport, som är en infamt rolig skildring av författaren Klas Östergrens syn på händelserna, med aktörernas namn utbytta till gräsnamn. Östergren är Herr Svingel, Sara Danius är Fru Råg och Horace Engdahl är Herr Styvrepe. Även Jean-Claude Arnault figurerar, benämnd "klubbvärden" och den som bland annat gillrar en "honey-trap" mot Östergren. Den korruption, de intriger och den skoningslösa maktkamp som vi följt i medierna blir här belysta från insidan. Men Östergren är inte ute efter att moralisera, han vill återge vad som skedde, och har också tvivel om sitt eget agerande.
Därefter återupptas storyn och när Östergren sedan på senhösten efter att ha skjutsat upp honom ska lämna av sin besökare Henry Morgan till mötet med sonen, anförtror denne honom om att han tror att rapporten kanske bara var ett sätt för Makten att skjuta upp publiceringen av romanen - den skulle kanske annars ha påverkat valet i september 2018.
Boken är omfångsrik, som sagt, sjuhundrafyrtiosex sidor och visst sjunker tempot ibland och utvikningar och sidospår får ta stor plats, men å andra sidan tror jag inte att Östergren kan skriva så att det blir ointressant - den tålmodige och kloke läsaren förstår att sänka tempot - och läsning är ju ingen kapplöpning.
Och som alltid efter att ha avslutat en längre, mer engagerande, läsning så uppstår hos mig en tomhet, eller kanske inte en tomhet, men ett tillstånd där det lästa stannar kvar, samtidigt som det avtar, så småningom bleknar alltmer, och jag får en impuls att genast börja om från början och läsa om boken, för att jag vill ha kvar helheten, hela bilden, inte bara delar, delar som glider isär och som jag till slut har svårt att passa ihop i mina försök att rekonstruera helheten, försök som - det borde erfarenheten ha lärt mig - är futila.
Mot den känslan av tomhet finns bara ett botemedel: att börja på en ny bok. Som vid avslutad läsning...
*
För övrigt är detta det trettionionde inlägget för året, vilket är lika många som föregående år. Det trodde jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar