måndag 22 juni 2020

Skottkärran

När han hjulat ut det sista lasset skit på den smala plankan ut på dyngestan stannar han till i lagårdsdörren, stryker av sig den slitna baskern och torkar svetten ur pannan. Han blir stående en stund i tystnaden. Himlen över den steniga betesmarken och där bortom den mörka skogsranden djupnar i kvällsblått och svalor och tornseglare ritar sina streck. Ryggvärken gör sig påmind. Inifrån hörs svagt kornas stillsamma idisslande och rasslet av en länk. Han ser bort mot inhuset, de grå väggarna, det sackande tegeltaket som han inte orkat lägga om, jutesäcken som tätar den spruckna rutan i köksfarstun. När han rätar på ryggen hugger det till. Hukande, med böjda knän håller han händerna framför sig, som om han ville fånga upp något. Han ser på sina händer. Det var längesen han kunde räta ut fingrarna. Han står kvar, väntar ut smärtan. Sen greppar han skottkärran och går långsamt ner mot ladan. Halvvägs stannar han till, ser på skottkärran, ser på slänten ner mot vägen och vänder den tomma skottkärran ett kvarts varv, ger den en skjuts och låter den vinglande på sitt enda hjul rutscha nerför slänten bland tuvor och ormbunkar och ser den finna sin plats.



6 kommentarer:

Gunnar sa...

Underbart, Lennart! Vilka bilder. Jag kommer att låna fritt, om du inte har nåt emot det, för jag håller just på med en scen som påminner om detta. Jutesäcken i fönstret. En kedja skramlar till. Ett övervuxet redskap.

Mer sådant, tack!

Lennart Erling sa...

Tack för omdömet, Gunnar! Bilden från den gamla gårdsmiljön där tiden stannat som vi besökte "genererade" texten. Jag har nog en speciell känsla för såna miljöer och de livsöden man lätt kan fantisera om...
Du får gärna låna, jag känner mig bara hedrad. För en översättning? Eller något eget? (nyfiken...).
Och vem vet vad detta kan leda till?

Lennart Erling sa...

PS: Och så har jag ju läst Tage Aurell...

Gunnar sa...

Nä, det är bara jag sitter och påtar i en gammal romanidé. Och "påtar" är inte mer än vad det är just för ögonblicket. Förhoppningsvis lyfter det någon gång, så att jag kan börja skriva på riktigt.

Gabrielle Björnstrand sa...

Bra inledning till din roman, Lennart. Du kan denna man och denna stund på jorden, inifrån, hemifrån, och med lite torr humor. Go for it!

Lennart Erling sa...

Om det ändå vore så, Gabrielle... men nej, det var bara en ögonblickets skapelse, något som kom över mig.
Visst har tanken på att skriva följt mig genom åren, från ett diktsamlingsmanus, vänligt refuserat av Gerard Bonnier 1967, till några försök under Raymond Carver-boomen och då och då några envisa idéer i bakhuvudet. Men vem vet, jag har ju ålderdomen framför mig...