Solen skiner, det är högsommarvärme. Grenarna hänger ner som gardiner runt om mig och gungar i den kraftiga vinden. Bladen är vackert oxblodsröda. Vid gärdsgården syrenen, på väg att blomma över. Honungsrosen med sina knoppar klänger på den döda almen. Borta vid magasinsgaveln den stora lönnen. Där kastanjen och där, högst bland trädkronorna, de jättelika askarna som dröjde så länge med att få blad. Vi väntade oroligt. Glesare för varje år, men ännu vid liv.
Jag läser Jonas Ellerströms "Vilhelm Ekelund. Landskap och tanke" (Ellerströms, 2017). Den är mycket bra. Jag läser och går samtidigt till Ekelunds böcker, de som finns i min hylla, läser lite här och lite där.
Det är inte främst den tidige lyrikern Ekelund som intresserar mig, utan den senare Ekelund, som, med Ellerströms ord, hade "börjat röra sig mot sitt prosaförfattarskaps stora tema: hur villkoren för ett riktigt liv ser ut." Den uppfordrande Ekelund. Som säger åt mig att skärpa mig.
Ellerström skriver om Ekelund: "Det är inte så att den väldige bokslukaren Ekelund utgör något slags kompass till eller sammandrag av världslitteraturen. Han är obönhörligt subjektiv i sin läsning och stannar bara inför det som är betydelsefullt för honom själv."
Det är så jag av och till har läst Ekelund genom åren. Utan krav på eller lust till fullständighet. I det följer jag Ekelund som läsare.
Det finns naturligtvis också en problematisk sida hos Ekelund, som Ellerström inte berör. Jag skrev några rader om den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar