Kallad till screening låg jag på en brits på röntgenavdelningen på Sjukhuset i Varberg och fick aortan, stora kroppspulsådern, undersökt med ultrajud. Jag smordes med varmt gel och genast när sköterskan förde givaren längs bröst och mage utbrast hon: "Vilken fin bild jag får!". Hon invände inte mot min hypotes att det berodde på att jag är så mager och eländig.
Hon vände skärmen mot mig och det var fascinerande att se in i sin egen kropp. Det pågår så mycket därinne, så många rörelser, flöden och invecklade livsuppehållande processer. Och vi märker dem egentligen bara när något går fel.
Aortan var jämn och fin, där fanns inget bråck. Och jag såg blodet regelbundet pumpas fram av mitt gamla trofasta hjärta. Hur många gånger har det slagit hittills? Kanske 30 miljoner*65 = 1950 miljoner gånger? Som alltid vid liknande tillfällen kände jag en viss eufori när jag med lätta steg gick mot bilen. En visserligen osannolik men skrämmande dödsorsak var eliminerad. Skrämmande: enligt sköterskan dör 50% vid aortabråck och 1000 avlider varje år i Sverige.
Återstår bara alla de övriga orsakerna, mer sannolika.
Pensionärslivet i övrigt har även det stunder av introspektion, inte alltid några muntra stunder. Men jag ljuger inte när jag på frågan om hur det är svarar: toppen. Vissa dagar jagas jag visserligen av effektivitetsdjävulen och är missnöjd med mig själv, men de flesta dagar är jag nöjd med vad jag uträttat. Jag kommer väl att lära mig att inte sätta ribban alltför högt.
Det har varit en hel del utomhusarbete. Detta minskar nu hastigt med vinterns ankomst. Jag ägnar mycket tid år att läsa agrarhistoriska avhandlingar för min kurs. Ju mer man fördjupar sig i 1700- och 1800-talets omvandling av jordbruket och jordbrukarsamhället - och därmed det svenska samhällets omvandling från agrarsamhälle till industrisamhälle - desto mer intressant blir det.
Övrigt läsande har gått lite på sparlåga. Det har blivit lite för mycket spänningslitteratur. Men nu tar jag mig an en omläsning av Montaignes Essayer. Jag köpte Jan Stolpes nyöversättning i våras, just med tanke på pensionärslivet. Han kan lära oss alla en del:
"Vi är aldrig hemma, vi är alltid bortom. Fruktan, begär, hopp driver oss mot framtiden, berövar oss känsla och hänsyn för det som är och håller oss i stället upptagna med det som kommer att vara, till och med när vi själva inte är." (Bok 1, kapitel 3)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar