söndag 22 november 2015

Anspråkslösa anteckningar

Söndag morgon. Nollgradigt och en iskall nordlig vind dansar runt med de kvarblivna löven på marken. Himlen jämngrå, träden svarta. Jag fyller på ved i pannan, men det är svårt att få upp värmen i ett hus med etthundrafyrtiofyra år på nacken. En extra tröja och en kopp kaffe hjälper till.

Eftersom jag nu en gång för längesen kommit på den olycksaliga idén med en blogg så fortsätter jag, av vilka skäl vet jag inte riktigt längre. Och eftersom jag får allt svårare med att skriva regelrätta recensioner av böcker som jag läser, så kanske jag ska göra bloggen mer till en weblog, bloggens ursprung, en loggbok eller en dagbok på nätet? Naturligtvis inga personliga bekännelser, men lite mer anspråkslösa anteckningar om läsning och tankar.

Nu har jag levt mitt nya liv som pensionär ett par månader och redan märker jag att jag har kommit in i dagliga rutiner som fortgår oförändrade oavsett veckodag. Jag behöver inte utbrista "äntligen fredag!". Det är färre saker som styr mig. Och jag trivs med det.

Jag läste i morse det sista kapitlet i bok 1 av Montaignes "Essayer". Det heter "Om livets längd" och det är ett ämne som ligger mig nära. Hur länge kommer det här privilegierade livet att vara?
"Vilken galenskap är det inte att vänta sig att man ska dö av kraftlöshet till följd av extremt hög ålder och föreställa sig ett sådant slut på vår livsbana när detta är det ovanligaste och mest sällsynta av alla dödssätt!"
skriver Montaigne. Nu har ju förhållandena ändrats en del sedan Montaignes 1500-tal och åtminstone i vår del av världen är det många som dör just på det här sättet. Montaigne kritiserar dem som på hans tid kallade denna död vid hög ålder naturlig,
"som om det vore mot naturen när en man faller och bryter nacken, drunknar vid ett skeppsbrott eller överrumplas av pest eller lungsot, och som om det inte tillhörde våra naturliga villkor att utsätta för alla dessa olyckor."
Därvidlag har däremot ingenting ändrats. Kroppens bräcklighet och livets skörhet är i princip densamma, ingen naturlig och garanterad livslängd finns, även om statistiken ser betydligt bättre ut. Man kan nog se det som Montaigne, att
"När vi har undsluppit så många tillfällen att dö där vi ser andra tumla bör vi inse att en sådan enastående lycka som den vilken håller oss vid liv utöver det vanliga inte kan hålla i sig så länge till."
Men vi hoppas ju ändå alltid att just vi ska ha den enastående lyckan. Att det dröjer innan det oundvikliga händer. Med Lucretius ord (som för övrigt Montaigne citerar):
"När så vår kropp brutits ner av den obarmhärtiga tiden
och alla lemmar mist sin spänst och styrkan är borta
stapplar tungan, tanken blir slö och sinnet förvirrat,
gradvis tacklar vi av, och plötsligt sviker oss allting."



Michel de Montaigne: Essayer. Bok 1. Ny översättning och med kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis, 2012.

Lucretius: Om tingens natur. Tolkad och kommenderad av Ingvar Björkeson. Natur och kultur, 2002.


2 kommentarer:

Gunnar Apelgren sa...

Är inte dagboken en litterär form? Jag tycker det verkar så när du gör dina noteringar och anteckningar. Alla dagar är inte lika, måndagar är bäst, då börjar den gamla hederliga arbetsveckan när jag inte behöver åka till arbetet utan i stället sakta börja fundera över vad jag har lust att göra i dag eller möjligen resten av veckan. För mig är känslan av frihet starkast i början av veckan.

Lennart Erling sa...

Jo, visst är den det. Och jag har nog en liten ambition att mina anteckningar ska nå en viss stilistisk höjd, så att det blir litteratur...
Kanske är måndagar bäst som du säger. Om man tänker efter vad måndagarna innebar tidigare. Men, som sagt, jag försöker göra varje dag till en bra dag när jag gör det jag vill. Sen är det förstås det där med städning och annat, men ändå...