Nej, Hallands tuffaste vandring slog inte ut mig. Och jag har inte gått i ide.
Men om inte självbevarelsedriften - den där som består av sociala hänsyn och försörjningsmässigt tvång - vore så stark, så skulle jag denna vintermånad leva ett vegeterande liv, röra mig längs en upptrampad stig mellan vedförrådet och utedasset (om jag haft något) och in till soffan, där jag skulle ligga och grubbla över vinterns och tillvarons hårda villkor, fast i en rundgång av dystra tankar.
Men varje dag ger jag mig ut och iväg och spelar rollen av välanpassad yrkesman och det med viss framgång. Åtminstone tror jag att ingen märker hur det är ställt.
Så det går trögt med läsande nu.
Jag har i alla fall läst Hans Fallada: "Ensam i Berlin" (Lind&Co, 2013), en bok som var både svår, ja, nästan plågsam, att läsa - och samtidigt en skickligt komponerad bladvändare. Det är en verklighetsbaserad berättelse om hur ett äldre arbetarpar i krigets Berlin 1940 börjar lägga ut handskrivna meddelanden i trappuppgångar med uppmaningar till motstånd mot den nazistiska regimen, åtminstone inledningsvis i tron att budskapet ska få genomslag. Och om hur Gestapo långsamt ringar in dem och hur de oundvikligen slutar i tortyrkammare och avrättningsrum.
Runt om dem ett krigsberlin med hängivna nazister som trakasserar och berikar sig på kvarvarande judar, med korrumperade ämbetsmän och med samvetslösa angivare. En fruktansvärd bild av livet i en totalitär stat och en tankeställare: hur skulle du agera under sådana förhållanden? Hur stark är din personliga moral?
Som kontrast till denna läsning flydde jag till Alice Munros noveller, som utspelas i en helt annan tid, i en helt annan värld, med det vanliga livets dramatik. "Kärlek, vänskap, hat" är den svenska titeln på en av samlingarna och den återspeglar vad novellerna handlar om.
Jag ska villigt erkänna att jag under nuvarande förhållanden läser alltför okoncentrerat. Novellernas handlingar flyter ihop. Ofta har jag läst första halvan av en novell ena dagen och den andra dagen efter och inte lyckats knyta samman handlingen. Det är många människor, många relationer, många tidsskikt, många återblickar. Men på något sätt stannar en stämning kvar efter läsningen: ett slags osentimentalt vemod: så här är livet, det händer saker, vi kan inte alltid kontrollera det, vi förstår inte alltid varför allt blir som det blir. Det är en stämning som andas försoning.
6 kommentarer:
Du läser Munro ungefär som jag, men med större tålamod. Jag tycker om novellen där familjen skingras på en typisk - men lite vågsam - familjeexpotion. Som förstås förändrar allt.
Samt den där rörande kvinnan som bara har att se fram emot regelbundna besök hos sin internerade make. Men som på hemvägen råkar ut för någonting, en olycka, där en annan människa är inblandad. Och omedelbart svänger hon från självmedlidande till barmhärtig samarit. Det syns knappt i texten. Men det är det och mycket annat som får Muro att kallas humanist. Vi är lite trötta på litteratur och TV serier där folk mest är inställda på att äta upp varann.
Idag så fint här. Frisk vinterluft, mera ljus, mera glädje, från gud vet vad. Idetime is over.
Tålamod, nja, mer tröghet, trögtänkthet, dålig förmåga att uppfatta det som är så bra hos Munro. Några av novellerna är så där lysande bra och ibland dyker det upp formuleringar som - som jag naturligtvis glömmer att stryka för och som då försvinner… Men under bättre förhållanden ska jag absolut återvända till Munro. Bara den kvarvarande stämningen talar för det.
Även jag har läst en sex, sju noveller av Munro, fast i en annan bok: "För mycket lycka".
Alla är som sagt inte så lätta att hålla kvar i minnet, men somliga har trots den så omtalade vardagligheten också en handling som gör att de fäster. Jag tycker mycket om hennes sätt att ofta trots det korta formatet spänna över stora tidsavstånd i berättelserna. Det blir lite som starkt komprimerade romaner.
Einar,
ja, mycket innehåll i det lilla formatet. Jag ska se till att ha några av samlingarna till hands, när sinnet är det rätta...
Tiggarflickan en tidig Munroe, består av sammanhängande noveller som en roman. Jag tycker det är hennes bästa, jag har läst alla som finns på svenska. Hon blir som en vän, man vill inte att boken skall ta slut, eller att vännen måste gå hem till sitt och man själv fixa maten eller tvätten.
Anonym,
även novellerna som jag läst flyter samman på något sätt och ibland hade jag lite svårt att komma ihåg och blandade samman personer från olika noveller. Ska absolut återvända till Munro-land...
Skicka en kommentar