Jag läser noveller av Lars Ahlin

Det har varit lite si och så med mitt läsande denna långa, milda höst.  Något saknas mig. Förmågan att läsa? Nej, men kanske - lusten, entusiasmen, drivkraften - eller det där som gjort mig till en läsande människa sedan jag lärde mig att läsa. Jag hoppas det kommer tillbaka.

Denna tröghet har återspeglats här i bloggen, ni har märkt det, stackare som troget återkommer.
Är det förresten inte höjden av patetik: en bloggare med skrivkramp? Borde han inte ha vett att lägga av?

Å andra sidan: är detta inte Den långsamma bloggen? Med tillåtelse att låta långsamheten bli väldigt långsam.

Å tredje sidan: det här tröga och trötta tillståndet gör att jag inte bara nosar runt i hyllorna hemma, läser lite  och tröttnar och sätter tillbaka. Jag är också öppen för impulser utifrån. Så läste jag t ex min mer produktiva bloggkollega Gabis läsning av Lars Ahlin och mindes och plockade fram och bläddrade och det slutade med att jag nu läst två samlingar noveller, "Inga ögon väntar mig" (1944) och "Fångnas glädje" (1947). Så, inget ont utan att det för något gott med sig.

Om Lars Ahlins långa och ibland inte alltför lättillgängliga författarskap har det skrivits mycket. Jag nöjer mig här med dessa länkar, till Lars Ahlin-sällskapet och Wikipedia.

(Bildkälla: Lars Ahlin-sällskapet)

De flesta av novellerna håller hög klass, några är helt enkelt väldigt bra. Inte bara klassiker som "Kommer hem och är snäll" (jag kan aldrig läsa den utan att höra och se Keve Hjelm) och den fruktansvärda "Inga ögon väntar mig", utan också flera andra som jag måste ha läst för några decennier sen och glömt, men som det nu är en ren lycka att läsa.

Novellernas motiv är människor i svenskt trettiotal och fyrtiotal, mestadels arbetarklass eller underklass i samhällets utkanter, ett Sverige med arbetslöshet och slit för brödfödan och påvra förhållanden, med fokus på dessa människors relationer och deras svårigheter att nå fram till varandra, att hitta varandra i ett språk där de kan hantera de ofta kärva omständigheter de lever i.

De talar förbi varandra, de ljuger och bedrar sig själva och andra, för att lindra en svåruthärdlig verklighet. Någon gång kommer de till insikt, når en försoning, men inte ofta.
Bäst är Ahlin när han låter handlingen, replikerna, monologerna tala. Lite sämre när de psykologiska förklaringarna skrivs ut.

*

Och nu har jag börjat läsa Richard Fords nya roman "Kanada". Redan efter några sidor, tillbaka i Great Falls, Montana, känner jag att det här är just vad jag behöver...