Vandringsbilder istället för ord

En bild säger mer än tusen ord. Här är fem bilder, alltså mer än femtusen ord. Eller: några bilder med några få ord. Ett bildinlägg istället för de intressanta texter om min läsning som jag inte förmår att formulera.

Jag har länge intresserat mig för det gamla odlingslandskapets spår i nutidens landskap. En dag gick jag från kyrkan i Sibbarp upp genom skogen mot Valtersbo, genom ett område med fornåkrar, hålvägar och odlingsrösen. Tyvärr har granskogen gjort det svårt både att se och att ta sig fram. Men här i ett bokskogsparti fanns det många odlingsrösen.

 

Jag gick sedan ner mot Högryd och vägen tillbaka mot Sibbarp. Och stötte då på en mer sentida fornlämning.

 

Igår ställde jag bilen vid kyrkan i Källsjö för att gå runt sjön Barken. Det var tyst i byn. Vid kyrkan pågick reparationsarbete. Jag gick vägen ner mot sjön, längs södra stranden. Det var ganska svalt, tretton, fjorton grader, men solen värmde. Gick in mot Vik, en grusväg förbi några mindre gårdar, nu sannolikt sommarboende. Vägen övergick i en stig ut mot Grumsberg. Min plan var att ta mig upp genom skogen ett par kilometer till en vändplats. Och det bar verkligen uppför, med risiga, svårforcerade kalhyggen. Som å andra sidan bjöd på söta skogshallon.

Jag pustade ut en aning vid vändplatsen. Sen gick jag med lätta steg ner mot den välhållna grusvägen förbi Nyhem och uppför stigningen till Skammerhult. Att gå med lagom raska steg på en grusväg genom en tyst skog. Att höra sina steg. Att känna kroppen arbeta, ännu med reserver kvar, men så upptagen av gåendet att alla ovidkommande tankar försvinner, att vara här och nu och så mycket ett med sig själv som man kan bli...

Jag hade tänkt att ta stigen längs sjöstranden. Men den tar slut efter ett tag och hade krävt ännu en klättring upp till väg. Det får bli en annan gång. (Ha! I ett annat liv?). (Och: Obs! Ordvitsen...)

I Skammerhult vek jag in på en skogsväg österut, kom fram till en vändplats och gick sen på en traktorväg ner mot det smala sundet, eller snarare bäcken, som förbinder Barken med Hakasjön.

 

Här finns två broar. En träbro som sett sina bästa dagar och en stenbro, bestående av en enda häll, som sannolikt är den äldsta och den som kommer att finnas kvar i all evighet.

 

Jag satte mig här en stund och lyssnade till tystnaden och bäckens porlande. Solen glittrade i vattnet och molnen speglade sig i vattnet. Det var nog det här som var målet för min vandring.

 

Men det närmade sig lunchdags och jag fortsatte skogsvägen brant upp Nedragärde. Gårdar och hus låg här tätt och fortare än jag tänkt kom jag tillbaka till kyrkan. 

Så jag körde några kilometer och slog mig ner vid en rastplats vid Hjärtaredssjön och åt min lunch. Efter tolv kilometers vandring var jag rejält hungrig.