söndag 18 augusti 2013

Ett antikvariatsfynd: Lars Wivallius självbiografi

Jag var inne i ett antikvariat i Halmstad i måndags och kikade runt lite i hyllorna, utan att vara på jakt efter något särskilt. Några frestelser motstod jag, men inte ett verkligt fynd.
Nämligen en liten häftad volym, Lars Wivallius: Självbiografi : brev och prosastycken / i urval utgivna med kortfattad biografi av Erik Gamby (Uppsala: Bokgillets förlag, 2 uppl. 1957)

Wivallius är som vi alla vet en mycket säregen och fascinerande figur i vår litteratur. Vagant i 1600-talets oroliga Europa, skojare och bedragare, dömd till döden, rymling och till slut fästningsfånge på Kajaneborg i Finland, där hans författarskap sedan tar form.

Boken består av självbiografiska texter i form av inlagor till olika instanser, som Svea hovrätt, svenska Riksrådet, danske kungen och ett antal ståndspersoner samt ett antal brev till olika adressater, allt i syfte att framhålla, om inte Wivallius oskuld, så åtminstone omständigheter som förminskar hans skuld. Allt från opublicerade originalhandlingar.

Ett av hans bedrägerier är när han som friherre Erik Gyllenstierna lyckas gifta sig med en adelsfröken, Gertrud Grip, i det då danska Skåne och dessutom lägga beslag på svärföräldrarnas mest värdfulla lösöre. Oklarheterna i den här saken är många, men bluffen avslöjas och allt slutar med att Wivallius döms till döden. Dock lyckas han fly till Sverige, men bara för att deporteras till Kajaneborg.

Jag ska återge ett exempel på Wivallius underbara advokatyr, från hans försvarstal inför Kristianstads rådstuvurätt den 12 augusti 1630 (skrivet på en "rådbråkad" danska som utgivaren Erik Gamby korrigerat och moderniserat),  där  han vill framhålla förmildrande omständigheterna kring sitt frieri till Gertrud Grip.

Först anklagar han fadern, Ulf Grip, för att denna har gått alltför hastigt tillväga när han godkände Wivallius frieri. Wivallius uppträdde alltså bedrägligen som adelsmannen Erik Gyllenstierna, men en fader
"bør sådanne vigtige saker ikke så hastig og let uden tilbørlig forsigtighed tractere, og ikke nogen frier før tro og give, end han først om hans condition og lejlighed sig forhørt haver, og ret erfaret hvo han er, hvorfra og af hvad forældre, den han til sin dottermand antage vil..."
Ulf Grip borde alltså ha avstyrt det hela genom att avslöja Wivallius!

Sen skyller Wivallius på att han blev kär och "den som vorder af kærlighed indtagen er ligesom døv og blind..."

En ytterligare förmildrande omständighet fanns:
"Til dette er og drukkenskab sådan en ting, som en al forstand og eftertanke, navn och stand ligesom berøver. Som mig den gang skete. Jeg var drukken, og efter ungkarlis gemene brug gav jeg udi drukkenskab at forstå, at jeg samme dotter havde kær."
Och det kostligaste av allt - egentligen är allt föräldrarnas fel, de trodde sig ha fått en friherre på kroken åt sin dotter:
"... da jeg af frieri en gang mærke lod, have de mer til mig end jeg til deres dotter friet. Når jeg nu begyndte min tilstand at betænke og hvad derpå følge ville og søgte allehånde anledninger med læmpe derfra at komme, mens de ville ikke slippe mig, uden opholt mig med listige ord og tale."

PS: Jag kanske ska poängtera att det jag skriver och citerar här är sant och riktigt och ingenting annat - med tanke på det jag tidigare skrivit om Lars Wivallius...

Inga kommentarer: